Gå direkt till innehåll
Tioårige Ivan Neuman anlände med Vita bussarna 1945. Bild: KW Gullers, Nordiska museet
Tioårige Ivan Neuman anlände med Vita bussarna 1945. Bild: KW Gullers, Nordiska museet

Blogginlägg -

Kulturartikel: Fotografiet som avslöjar den svenska självbildens brister (2021-03-23)

KULTURARTIKEL publicerad i Göteborgs-Posten den 23 mars 2021

När Ivan Neuman fotades som judisk flykting i Sverige 1945 frågade ingen efter hans namn. Ingrid Lomfors skriver om en bild av fotografen K.W Gullers som säger mycket om dåtidens svenska syn på sin egen förträfflighet.

Det finns ögonblicksbilder som stannar kvar på näthinnan. Som fotografiet på den syriske flyktingpojken Alan Kurdi, drunknad och uppspolad på stranden då han tillsammans med sin familj försökte nå friheten i Europa 2015. Han blev bara tre år. Alldeles i närheten, vid samma hav och samma strand vid den turkiska semesterorten Bodrum, solbadade semesterfirande turister. De syns inte på fotografiet.

Bilden av flyktingen har ofta varit begränsande. Flyktingen tenderar att bli en del av en anonym ström av främlingar, väsensskilda från oss själva. Flyktingen blir ett objekt i ett statiskt fotografi, ett namn utan livshistoria och kontext. Så är fallet med Ivan Newman (född Neuman) som kom till Sverige 1945.

Ivan Newman finns bland K.W. Gullers (1916–1998) fotografier av flyktingar under och i slutet av andra världskriget. De är betydelsefulla historiska bilder, men redan vid fotograferingstillfället var de ämnade att forma vår nationella självbild. Bilder som i många år kommit att stärka föreställningen om den svenska neutraliteten och humanismen - i kontrast till det nazistiska Tyskland som vi med alla medel försökte distansera oss ifrån.

Det gäller i synnerhet den bildsvit på koncentrationslägerfångar som räddats med de vita bussarna till Sverige på våren 1945. Bilderna publicerades framför allt i de två relativt nystartade bildtidningarna Vi och Se. De är ljussatta och arrangerande enligt den tidens ideal. Flyktingarna är ofta i grupp, anonymiserade, inte sällan i skugga på vägen mot ljuset och hjälpen.

När fotografiet på Ivan Newman togs i maj 1945 var det ingen som efterfrågade hans namn. Den magra skallige pojken Ivan halvsitter i sängen, nerbäddad med nystrukna, blankvita lakan. Han är själv skinande ren och bär ett vitt linne. Han har en leksakshund i handen. Men det är något som skaver med bilden.

Bildtexten lyder: ”Denna lilla ungerska medborgare är 9 år, glad och lekfull trots de ohyggligheter han sett på nära håll. 5 år har han suttit i koncentrationsläger.” Är det möjligt att ett barn som nyss varit fånge i nazisterna koncentrationsläger, som bär på de mest fasansfulla upplevelser och är sjuk och undernärd kan vara ”glad och lekfull”? Är det snarare betraktaren som vill att han ska vara ”glad och lekfull”? Det är som om den svenska blicken vill hålla en distans till den plågsamma historia han bär på, och istället fokusera på det goda omhändertagandet. Betydelsen av renhet, den skrubbade kroppen, de vita lakanen och nytvättade linnet, utgjorde en central del av den tidens hälsoideal och framtidstro.

Men den svenska blicken är riktad inåt. Gullers val av objekt, perspektiv och bildkomposition förstärker berättelsen om det goda landet som tar emot de nödlidande på de vita bussarna. Därmed grundlades den så länge rådande uppfattningen att Sverige inte bär något medansvar för Hitlertysklands utrotningspolitik.

Att flyktingarna räddades ”bokstavligen från helvetet till paradiset”, var en återkommande kommentar. Eftersom tyngdpunkten låg på välkomnande svenskar, och tacksamma nyanlända, fastnade de mindre lyckade sidorna av flyktingmottagandet sällan eller aldrig på bild. Fotografiet på Ivan Newmans magra kropp och skalliga huvud är ett av undantagen.

Den svenska blicken på krigets fasor tycks i hög grad avvika från amerikanska, sovjetiska och brittiska fotografers dokumentation vid samma tid. De allierades fotografer var med om att befria koncentrationslägren. De ville visa upp de humanitära konsekvenserna av nazismen. Tack vare deras filmer och fotografier har eftervärlden fått bildbevis för det industriella mördande och oerhörda mänskliga lidande som nazisterna åsamkade sina offer.

Först på 1990-talet började svenska historiker utforska Sveriges moraliska skuld i relation till Förintelsens offer. Förträngda berättelser och bortglömt källmaterial kom fram i ljuset. Det bidrog till en mer komplex och sammansatt bild av den svenska hjälpinsatsen på våren och sommaren 1945. Sedan dess har flera projekt sökt återupprätta namnen på de anonyma flyktingar som tidigare benämnts endast som offer. I filmen ”Varje ansikte har ett namn” (2015) har dokumentärfilmaren Magnus Gerttens lyckats sätta namn på många av de okända ansikten som skildrades av K. W. Gullers och andra fotografer när överlevande ankom till Malmö 1945.

Ivan Newman är ett av dessa anonyma och okända ansikten. Först femtio år senare återvänder han till Sverige för att söka uppgifter om sin egen livshistoria. I arkivet på Malmö museer finner han ett gulnat tidningsklipp ur tidningen Se med bilden på en namnlös mager pojke i sjukhussäng. Det är hans eget ansikte. Ivan Neuman bestämmer sig för att byta namn. Han blir en ”ny man”, en Newman.

Alla flyktingar bär på en unik livshistoria. Både de som förekommer på äldre fotografier, och de som flimrar förbi i dagens nyhetsflöden.

Om skribenten:

Ingrid Lomfors är överintendent på Forum för levande historia.


Relaterade länkar

Kategorier

Kontakter

Johan Perwe

Johan Perwe

Presskontakt Pressansvarig 46720703176 (ej sms)

Relaterat innehåll

Arbetar för demokrati och alla människors lika värde. Med lärdomar från historien. För lärare och elever.

Forum för levande historia är en ovanlig myndighet, en kunskaps- och kulturinstitution som saknar direkt motsvarighet någonstans i världen. Vårt uppdrag är att sprida kunskap och engagera.

Forum för levande historia
Box 2123
103 13 Stockholm
Sweden