Nytt avgörande från Högsta domstolen innebär svårigheter för den som frivilligt sanerar förorenad mark

Blir det svårare för verksamhetsutövare att kräva andra solidariskt ansvariga på kostnaden för marksanering? Denna fråga aktualiserades genom ett avgörande från Högsta domstolen om 10 kap. miljöbalken. I målet prövade domstolen om en fordran för sanering, när tillsynsmyndighet inte utkrävt efterbehandlingsansvar, kunde göras gällande gentemot ett företag i likvidation. Avgörandet gäller i första hand frågan om sådana fordringar kan prekluderas, men domstolen uttalar sig även om reglerna för preskription. Foyens experter Pia Pehrson och biträdande jurist Sara Eriksson redogör för rättsläget och domen.

Rättsläget avseende miljösaneringsansvar och preskription

I 10 kap. miljöbalken (MB) finns regler om avhjälpande av miljöskador. Bland annat regleras vem som är ansvarig för avhjälpande. Bestämmelserna ger uttryck för principen att förorenaren betalar (polluter pays principle). I första hand är det den som bedriver eller har bedrivit en verksamhet eller vidtagit en åtgärd som bidragit till en föroreningsskada som är ansvarig för avhjälpande. Den ansvarige ska i skälig omfattning utföra eller bekosta avhjälpandet av föroreningsskadan. I de fall flera verksamhetsutövare är ansvariga för föroreningsskadan svarar de solidariskt, men kostnaden ska fördelas mellan dem efter vad som är skäligt (se 10 kap. 6 § andra stycket MB). Av förarbetena framgår att den viktigaste omständigheten vid fördelningen är i vilken omfattning var och en medverkat till föroreningen (prop. 1997/98:45 del 2 s. 122). I de fall det inte finns någon verksamhetsutövare som kan utföra eller bekosta avhjälpande är var och en som förvärvat fastigheten, om denne känt till eller borde ha upptäckt föroreningen, ansvarig. En fastighetsägares ansvar är alltså subsidiärt i förhållande till verksamhetsutövares. Ansvaret mellan olika fastighetsägare är solidariskt. Kraven bör dock i första hand riktas mot den fastighetsägare som kände till föroreningen vid köpet och först i andra hand mot den som borde känt till föroreningen (Bengtsson med flera, Kommentar till 10 kap. 3 MB, Zeteo, 2019-11-14). Regelverket är mindre strängt i förhållande till köpare av privatbostäder, i dessa fall krävs att köparen kände till föroreningen vid köpet för att denne ska kunna hållas ansvarig.

Ansvar enligt 10 kap. MB gäller i förhållande till det allmänna och kan bara utkrävas av tillsynsmyndigheten (se Bengtsson, Speciell fastighetsrätt, 12 uppl. 2018, s. 231). Ansvaret kan göras gällande gentemot äldre verksamhetsutövare, men om verksamheten alltjämt fortgår bör förelägganden riktas mot den som nu driver verksamheten. Det finns dock inget hinder för tillsynsmyndigheten att kräva ansvar från antingen först äldre eller nuvarande verksamhetsutövare eller enbart någon av dem (prop. 1997/98:45 del 2 s. 119). En verksamhetsutövare kan sedan regressvis kräva tillbaka del av kostnaden från andra ansvariga.

I miljöbalken anges undantag från tillämpning av preskriptionslagen. Ansvar för föroreningsskador omfattas inte av lagen om preskription (se 10 kap. 8 § MB). Syftet med undantaget är att behovet av efterbehandling, som många gånger aktualiseras lång tid efter det att skadan uppkommit, inte ska begränsas av preskriptionslagens bestämmelser om tioårig preskription. Regeln bör främst bli aktuell vid solidariskt ansvar mellan olika verksamhetsutövare, vars krav gentemot varandra därmed inte preskriberas.

Lagen om kallelse på okända borgenärer (kallelselagen) kan bli relevant vid bland annat vid likvidation. Lagen tillämpas på alla fordringar, om inte specifika undantag angetts. En borgenär förlorar sin rätt att göra sin fordran gällande om denne inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och underlåter att anmäla sin fordran inom den föreskrivna tiden, om denne inte kan visa att gäldenären kände till fordringen före anmälningstidens utgång. Det heter då att fordran prekluderas. Det finns inte något uttryckligt undantag beträffande preklusion i 10 kap. miljöbalken, såsom det finns för preskription.

Analys av Högsta domstolens dom

I det aktuella målet, HD 2020-12-15, mål nr T 5830-19, hade ett bolag (”Klagande”) väckt talan mot ett bolag i likvidation (”Bolaget”) om regresskrav för efterbehandlingskostnader enligt 10 kap. miljöbalken. Det beslutades i mark- och miljödomstolen (MMD) att följande fråga skulle prövas genom en mellandom: ”frågan om föreningen förlorat rätten att kräva ut den i målet aktuella fordringen enligt 6 § lagen om kallelse på okända borgenärer eller inte”.

Klagande förvärvade fastigheten år 2001 och syftet med förvärvet var att fastigheten skulle exploateras. Under perioden 2001 – 2002 lät Bolaget utföra rivnings- och utfyllnadsarbeten. Dessa arbeten ledde dock inte till en fullgod sanering av fastigheten, utan den blev istället ytterligare förorenad. Efter ett antal överlåtelser förvärvade Klagande fastigheten år 2014. Under 2015 lät Klaganden utföra saneringsåtgärder på fastigheten. Klagande gjorde i målet gällande att Bolaget var solidariskt ansvarigt för avhjälpande av föroreningarna och begärde regressvis cirka 9,6 miljoner kronor.

Bolaget bestred käromålet och invände att det i januari 2015 beslutades att Bolaget skulle gå i likvidation. Likvidatorn hade ansökt om kallelse på okända borgenärer och anmälningstiden gick i augusti 2015. Klagande hade inte anmält den fordran som nu gjordes gällande och Bolaget kände inte heller till fordringen före anmälningstidens utgång. En borgenär som inte är upptagen i förteckningen över kända borgenärer och som underlåter att anmäla sin fordran inom föreskriven tid förlorar rätten att kräva ut fordringen (preklusion), om borgenären inte visar att gäldenären känt till fordringen före anmälningstiden utgång (6 § kallelselagen). Bolaget menade därmed att fordringen var prekluderad.

Klagande hänvisade till miljöbalkens bestämmelse om undantag från tillämpning av preskriptionslagen och anförde att bestämmelsen ska tillämpas analogt vid preklusion. Klagande menade alltså att regresskrav enligt 10 kap. miljöbalken inte kan bli föremål för preklusion enligt kallelselagen.

MMD gjorde bedömningen att om lagstiftarens avsikt varit att kallelselagen inte ska tillämpas på ansvar enligt 10 kap. miljöbalken borde detta framgå av lagtexten, i likhet med undantaget om tillämpning av preskriptionslagen i 10 kap. 8 § MB. MMD gjorde därför bedömningen att fordringen kunde bli föremål för preklusion. Eftersom Klagande inte anmält sin fordran inom anmälningstiden och inte kunnat visa att Bolaget kände till fordran före anmälningstidens utgång, hade Klaganden förlorat sin rätt att kräva ut fordringen. Den var alltså prekluderad.

Mark- och miljööverdomstolen (MÖD) konstaterar att ansvar för efterbehandling i 10 kap. 4 § MB gäller i förhållande till det allmänna och bara kan utkrävas av tillsynsmyndigheten. Då Klagande inte vidtagit saneringsåtgärderna efter beslut från tillsynsmyndighet var det enligt MÖD fråga om en ekonomisk tvist mellan två enskilda. MÖD gör bedömningen att en sådan fordran faller utanför undantaget i 10 kap. 8 § miljöbalken och därmed kan den preskriberas. Det fanns alltså ingen anledning att tillämpa 10 kap. 8 § MB analogt i förhållande till preklusion. Klagandens regresskrav bedömdes därför inte vara undantagna reglerna om preklusion. MÖD fann, i likhet med MMD, att Klaganden inte kunnat visa att Bolaget kände till Klagandens fordran innan anmälningstiden enligt kallelselagen gick ut. MÖD fann alltså, i likhet med MMD, att Klaganden förlorat rätten att kräva ut fordringen från Bolaget.

Högsta domstolen (HD) konstaterar att den ansvarige för miljöskador enligt 10 kap. MB ska bekosta de åtgärder som krävs, men att ansvaret i denna del är av offentligrättsligt slag, inte skadeståndsrättsligt. Regressbestämmelserna i 10 kap. MB reglerar den civilrättsliga relationen mellan flera ansvariga verksamhetsutövare eller fastighetsägare. HD uttalar dock att en regresstalan avseende utgifter för avhjälpandeåtgärder som en fastighetsägare eller verksamhetsutövare haft för att frivilligt uppfylla sitt ansvar enligt 10 kap. MB, måste ses som en regresstalan baserad på 10 kap. 6 eller 7 § MB. Om motparten anser att åtgärderna inte varit nödvändiga får det prövas inom ramen för regresstvisten. Högsta domstolen kommer fram till att bestämmelsen i 10 kap. 8 § MB om ”icke preskription” också ska omfatta regressfordringar, trots att den gamla lydelsen av bestämmelsen inte var lika tydlig som nuvarande.

Vad gäller frågan om preklusion påtalar HD att det finns stora likheter mellan regelverken om preskription och preklusion. Om preklusion kan ske innebär det vidare att det finns en möjlighet för en verksamhetsutövare att undgå ansvar för en förorenande verksamhet genom att träda i likvidation. Eftersom de skador som kan aktualiseras ofta inte blir synliga förrän efter en längre tid finns det en risk för att fordran inte anmäls under kallelseförfarandet av okända borgenärer. Om fordran prekluderas innebär det att principen att förorenaren betalar inte kommer få fullt genomslag. Enligt HD skulle konsekvenserna av en ordning där fordringar enligt 10 kap. MB inte prekluderas bli svårförutsägbara och kunna leda till negativa effekter. I vilken omfattning det skulle uppstå behov av att väcka avvecklade bolag till liv samt vilken praktisk nytta en sådan ordning skulle innebära är enligt HD svårt att överblicka. HD menar att detta är något som lämpligen analyseras i ett lagstiftningsärende. Frågan är även i övrigt något som i första hand lagstiftaren bör ta ställning till. Mot bakgrund av detta kommer HD fram till att reglerna om preklusion även bör tillämpas på fordringar enligt 10 kap. MB.

Av HD:s avgörande klargörs alltså att fordringar med stöd av 10 kap. MB inte preskriberas mellan enskilda vid regresskrav. Detta var en mycket positiv ändring jämfört med MÖD:s avgörande. En annan ordning hade medfört att den som på frivillig väg sanerade en miljöskada skulle hamna i ett sämre läge än den som sanerar först efter ett föreläggande från en tillsynsmyndighet. Möjligheten att få ersättning för åtgärderna kan dock gå förlorad om kravet riktas mot ett bolag som trätt i likvidation. Vi får hoppas att lagstiftaren uppmärksammar HD:s uttalande om att detta är en fråga lagstiftaren bör ta ställning till om man vill att principen att förorenaren ska betala ska få bättre genomslag.

Pia Pehrson
Advokat/Partner, Foyen Advokatfirma
pia.pehrson@foyen.se

Sara Eriksson
Biträdande jurist, Foyen Advokatfirma
sara.eriksson@foyen.se