Debattartikel: Var fanns de vuxna?

Den senaste veckan har klippet där en australiensk pojke slår tillbaka mot en av sina mobbare spridits som en löpeld över internet. Klippet är riktigt otäckt. En mindre pojke provocerar och attackerar 16-åriga Casey Heynes med flera slag, och ger sig inte ens när Casey sätter upp händerna för ansiktet som skydd. Plötsligt lyfter Casey upp den mindre pojken och slänger våldsamt ner honom i marken. Nu hyllas Casey Heynes världen över. Det han gjorde inger hopp, och människor över hela världen har uttryckt glädje över att en mobbad pojke till sist reste sig upp och sa ifrån. Men den viktigaste frågan kvarstår; var fanns de vuxna på skolan?

I intervjuer med Casey berättar han att mobbningen har pågått under flera år, och att han i perioder har övervägt självmord. Och Casey är inte ensam; precis så här ser många ungas vardag ut. Att gå till skolan är en mardröm för den som blir mobbad. Många runt omkring Casey måste ha sett hur han har haft det utan att agera. Hur kunde det tillåtas gå så långt? Varför har ingen stoppat detta tidigare?

Att stoppa mobbning är alltid vuxnas ansvar, aldrig den mobbades. Varje skola måste utforma sitt eget arbetssätt utifrån sina unika förutsättningar för att komma tillrätta med problemen. För oss på Friends är det en viktig uppgift att se till att mobbningsfrågorna kommer upp på agendan och att få skolledningar att markera att detta är något skolan behöver lägga tid och resurser på. Vi skapar även engagemang och ger verktyg och strukturer för skolorna att arbeta efter. I det praktiska arbetet kan vi bidra med en unik erfarenhetsbas av framgångsfaktorer och fallgropar från 14 års arbete med skolor runtom i landet.

Förutom frågan kring vuxenvärldens ansvar visar fallet Casey även på vikten av att säga ifrån. Både som utsatt och som kompis. Det är sorgligt att det skulle behöva gå så långt att Casey tog till våld för att få stopp på mobbningen, men jag hoppas att hans mod kan bidra till att hjälpa andra i samma situation.

Som barn ska man alltid prata med en vuxen. Barn behöver bli trodda och lyssnade på. Och det är upp till varje skola att skapa ett klimat där samtal och dialog är möjlig. En skola där barnen känner förtroende för de vuxna. För till syvende och sist är det viktigaste faktiskt ATT man gör något. Vi har alla möjlighet att förändra en annan människas liv, och alla kan göra något åt mobbning! Det handlar om hur man är och vad man gör varje dag - i sin familj, bland vänner, på skolan, idrottsföreningen, nätet eller bland okända. Små saker gör stor skillnad, som att själv vara en schysst kompis som ser, lyssnar och bryr sig om. Bara genom ett "Hej" kan man förändra livet för någon som inte syns.

Tyvärr finns ingen universalmodell som täcker in alla upptänkliga situationer som kan uppstå på en skola. Men låt Casey Heynes bli en väckarklocka som får oss att verkligen se och lyssna till barnen så att vi kan stoppa mobbning i ett tidigt stadium. Det är allas vårt ansvar som vuxna.

Katarina Rosenqvist, verksamhetschef på Friends

Debattartikeln är även publicerad på SVT Debatt