En magisk resa i dubbel bemärkelse

Turnépremiär i Visby

Alexander Rådlund som spelar trollkarlens lärling står med nysminkade kinder och grunnar över vilken vits han ska dra i kvällens föreställning:

- Jag menar, är den här verkligen rumsren: ”Vad blir det om man korsar en kommunalarbetare och en taliban? En mördarsnigel!”

Ida Johansson är nervös för att det ska sitta en viss Viktor i publiken:

- Vi har haft kontakt på Facebook. Han är några år äldre än mig och jättesöt.

Sune Sjödin oroar sig i sin tur över hur man får på teven på hotellrummet, Sofia Zeider över att hon just har fått näsblod, Teresia Widarsson över att kaffet inte är tillräckligt starkt, Maria Eriksson över att bananerna i logen inte ska räcka åt alla och Mats Melin över att det ska komma fram för många tjejer och tigga autografer:

- Och tänk om de tar kort på mig när jag ska äta korv efteråt? Då är det jag som springer direkt hem till hotellet, det lovar jag!

Däremot finns det ingen enda som är nervös över kvällens föreställning.

Inte ens regissören Pär Johansson som såg ett förvirrat genrep och ett rörigt soundcheck: 

- Kontroll är ändå en illusion, säger han lugnt och ser sminkösernas sista hand läggas på fega lejon, hjärtlösa plåtgubbar och fågelskrämmor utan hjärnor.

För det har regnat många paljetter på landets tiljor sedan debutpjäsen ”Tomtar på rymmen” - den som 1996 sålde blott 24 biljetter och var startskottet för Glada Hudik-teaterns mödosamma, roliga, men också ifrågasatta vandring mot berömmelsen. Då skådespelarna kunde skolka från en premiär eftersom de hellre satt i biblioteket och läste tidningen. Eller vägrade köpa Pär Johanssons försök att skapa en illusion under repetitionerna med motiveringen: ”Men hallå, det här ju ingen skog. Det är ju bara en jävla massa stolar!”

18 år senare händer det fortfarande att man tappar repliker och brister ut i oregisserade fniss. Men glädjen, värmen och nyfikenheten har bestått. Bosse Östlin tycker fortfarande det är lika roligt att samla konstiga lappar som han hittar i olika loger. Toralf Nilsson vill fortfarande höra att han är en lysande skådepelare, men också ha svar på superviktiga frågor som: ”Hur länge har det funnits öl i världen, är det någon som vet det?”

När ”Trollkarlen från Oz” nu drabbar folkhemmet är det en magisk resa i dubbel bemärkelse. Dels produktionen som gått från hemslöjdade kulisser till superproffsig dataanimation och orkester med absolut gehör. Men inte minst för skådespelarna själva, som mognat och växt på alla plan.

- De bästa gäster jag någonsin haft, som Visby Hotels försäljningschef Lasse Orava ömt suckar efter turnépremiären i Visby. 

Fler kramar än på Dramaten, utan tvekan. Men på sätt och vis kanske rentav större prestationer? Peter Sundén, till exempel, som har Aspergers syndrom och egentligen hatar när livet inte håller sig till manus, men varje kväll improviserar fram en ny lysande imitation av Ingmar Bergman så publiken tjuter av skratt. 

Okej, det råder fortfarande ett stilla kaos i både sminkloger och på scengolv. Men den förhärskande känslan är ändå att Glada Hudik-teatern numera är ett resande teatersällskap av imponerande mått och snitt.

- Snarare får vi kritik för att vi har blivit  f ö r  bra, säger Pär Johansson. Vilket är lika dumt som att säga att Charlotte Kalla åker för fort... 

För undan går det numera. ”Fullt ös med Oz” löd förhandsrubriken i den gotländska lokaltidningen och aldrig har väl Glada Hudik-teaterns show känts lika vältrimmad, genomtänkt och frustande galen. Det är inte bara Mats Melin - som spelar den Bruce Willis-tokiga hunden Toto med maskingevär och patronbälte - som har hög svansföring. Alla känns självklara i sina roller oavsett om de spelar stavgående lyckoprofeter, homosexuella majstänger, vajande sädesfält eller flygande häxor i stålvajrar.

Efter ridåfallet är det som om applåderna aldrig vill ta slut. Det ömmar i både skrattmuskler och tårkanaler. Budskapet - att vi alla måste tillåtas vara unika, att kärlek, godhet och tolerans måste få segra till sist - har gått rakt in i 2 000 gotländska hjärtan.

Vadå? Vilken vits trollkarlens lärling till slut valde att dra?

Jo, även det blev ett bevis för hur långt Glada Hudik-teaterns skådespelare nu har kommit i sin utveckling. Turnéåret 2014 är självförtroendet så högt att man till och med tillåter sig att göra kupper på scenen. I slutakten är Alexander Rådlund så i gasen att han struntar fullkomligt i manus och istället klämmer ur sin en historia han just inhämtat från Lasse Åberg:

”Vad betyder det att du kommer hem och frun överöser dig med kramar och kyssar? Du har gått in i fel hus!”

Ty fan ska månne vara teaterdirektör, men det finns skådespelare som numera når himmelska höjder.

  - PETTER KARLSSON