Kan man konservera en känsla?

Jag befinner mig på en resa. 

Både fysiskt och mentalt.

Jag är just nu på Algarve-kusten i Portugal med en grupp på närmare 200 personer. Några av oss har redan fått sin diagnos, några av oss har det inte. Vi är alltså ett stort gäng med så kallade utvecklingsstörda och normalstörda.

Den förstnämnda gruppen har ett späckat dagsschema av teater, sång och dans. Allt ska i kväll mynna ut i en föreställning på en vacker amfiteater precis vid den spanska gränsen. Skådespelarna vandrar runt med sina tummade manus i handen och mumlar repliker för sig själva. I dag finns det alltså premiärnerver i luften. Men framför allt entusiasm, förväntan och stolthet. Och lite sorg. För imorgon är det över. Imorgon är det hemfärd och nya vänner ska skiljas. Eftersom det här är människor som har nära till sina känslor kommer det att bli tårar och kramar som aldrig vill ta slut. 

De normalstörda som är allt från föräldrar, syskon, ledsagare och träningsledare har också haft en sagolik vecka. Dagen är fylld med aktiviteter från morgon till kväll. Morgonen startar kl. 07.30 med yoga eller en halvtimmes jogg eller promenad längs strandbrynet. Den inledningen på dagen är svår att slå. Energidepåerna är fyllda inför danspass, functional moves, löparskola, coreträning och hinderbana. 

På kvällarna kan vem som helst ställa sig på scenen i baren och hålla tal, sjunga en trudelutt eller bara spontant köra en sketch. För sånt gör vi stela svenskar ju hemskt gärna ... Men i vår grupp har man ingen tanke på att någon kan vara pinsam eller göra bort sig. I vår grupp är man i stället säker på att publiken jublar och ropar att man är duktig och avslutar med "hurra" och kramar. Komplimangerna har haglat hela veckan. Folk får veta att de är söta, snälla, duktiga och bra vänner. De som leder passen har aldrig känt sig så uppskattade. 

På en träningsresa kan det i vanliga fall ofta bli en hets över hur fort man kan springa, hur tunga kettlebells man orkar lyfta och hur många pass man klämt in under en dag. Det blir en hierarki där träningslejonen med superkropparna vinner och står högre i rang än soffpotatisarna som bara springer några kilometer och lyfter ensiffriga kilon. Då är det befriande att vara en del av ett gäng som inte ägnar sig åt sådant elitistiskt tänk. Där tänket i stället är att alla ska vara med utifrån sin förmåga.

I veckans stora lopp på stranden deltog över 100 personer. Någon sprang på 6 minuter. En annan på 30 minuter. Alla blev lika glada över jublet och medaljerna i målfållan.

Jag vet inte exakt vad jag vill säga genom att ge er en inblick i mina soliga dagar. Jag tror att det är en känsla jag vill förmedla. Känslan och förmågan att se andra, att glädjas med andra, att känna sig som en del av något större och att vara stark och stolt över den man är. Och att helt sakna känslan av att försöka höja sig själv genom att nedvärdera andra. Den känslan har jag just nu och jag hoppas innerligt att jag lyckas konservera den och behålla den för evigt.

En komplimang är ordets solsken.
Robert Orben

Åsa Elmroth