Pärs tankar efter institutionsbesöket i Riga - "som att möta Sverige på 40-talet"

Jag har just landat i Sverige efter att ha spenderat tre dagar i Lettland där jag besökt institutioner och specialskolor.

Det var med blandade känslor jag åkte hem och det är med blandade känslor jag skriver detta. Jag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Det var en tidsresa, som att möta Sverige på 40-talet. Jag försöker hela tiden förstå och söker förklaringar. Hur kan det se ut så här i ett land som har i princip samma flygavstånd som Stockholm – Malmö? Ett land som är med i EU.

Vi kommer in på en institution i Baldone som ligger 40 minuter från Riga. Här bor 168 personer med mentala handikapp, de är i åldrarna 2 till 35 år. Cirka tio av dem får besök… Övriga är övergivna och som man säger icke önskvärda. Många av föräldrarna som lämnar sina barn klarar inte att av återvända för de har ångest över att deras barn inte blev som alla andras. Huset är stort och omgivet av en vacker natur. Men själva byggnaden är en klassik institution. Det första jag möts av är lukten av mögel och ”lukten av institution”. Det är en speciell lukt som är svår att definiera.

Vi möter en föreståndare och några ur personalen. De berättar lite om verksamheten och jag försöker ställa frågor men jag vet inte riktig vad jag ska fråga. Jag vill bara se vilka som bor där. Jag vill se hur de har det. När rundvandringen startar kommer känslan av att vara med i filmen Truman Show. Innanför de öppna dörrarna sitter alla och pysslar och ritar. Det känns som att det är arrangerat inför vårt besök. Jag vet inte om det är så, men det är en stark känsla jag får. Det är välstädat, kliniskt rent.

Jag sätter mig ner och pratar med en tjej med Downs syndrom som heter Ira. Hon frågar om jag har någon farfar. Jag svarar att min farfar är död. Inte min säger hon, min farfar ska komma hit till jul. Kommer du också? Du kanske kan komma? Min farfar kommer.

Jag hoppas innerligt att det hon säger stämmer, att det inte bara är en önskan som inte kommer att gå i uppfyllelse.

Jag har svårt att hålla tårarna borta. Jag önskar att jag kunde säga att du får komma hem till mig. Jag visar en bild på mina barn och berättar vad de heter. Hon frågar om jag tycker om dem. Jag säger ja. Hon ger mig en kram och säger att hon längtar efter sin farfar och att han kommer till jul.

Jag vet att det här är lätt för mig att skriva. Jag som har privilegiet att bo i Sverige. Men när jag tog avsked av min dotter i somras när hon åkte på kollo så kändes de tio följande dagarna som en evighet. Jag kände ångest över att inte finnas där, över att inte kunna skydda henne och hålla om henne om hon kände sig ensam.

Hur ska då dessa barn känna? De lever i salar utan en endaste tavla på väggarna. De har alla sina tillhörigheter i ett sängbord. De har ingenting. De bor oftast åtta personer i väldigt små rum. När jag frågar personalen varför de inte hänger upp något på väggen så att barnen kan få något att titta på, drömma och fantisera om så svarar de att det kan störa deras uppfattningsförmåga. Och här brister det, jag tvingas gå ut och samla mig ett tag. Jag känner att jag vill blåsa ut hela huset och börja om. Jag vill bygga ett riktigt hem, ett hem med någon typ av värdighet.

En i hjälporganisationen påpekar att många lettiska familjer, på upp till åtta personer, trängs i små ettor. Det påminner mig om att jag måste sätta mig in mer i hur letterna lever, hur deras kultur ser ut.

Vi fortsätter vår resa till skolor för funktionshindrade, men där går även vad vi kallar normalstörda barn. En förklaring är att en del föräldrar lämnar bort sina barn för att de ska få tre mål mat om dagen, något de själva inte kan ge dem.

Men jag möts också av människor som lägger ner sin själ i att alla ska få det bra och jag möts av människor som ger mig en kram och vill att jag ska komma tillbaka till jul och gärna då med en julklapp.

Känner jag mig nedslagen? Jag känner mig tagen men också hoppfull och övertygad om att här kan vi hjälpa till och förhoppningsvis göra skillnad. Den synen man i Lettland har på institutionerna och på de boende är precis samma som vi hade i Sverige fram till tidigt 90-tal. Om vi kunde vända det så kan resten av världen det också. Vi gör vårt för att hjälpa till. I samarbete med lokala organisationer, Svenska Ambassaden och Svenska Institutet har vi konkreta förslag, projekt och tips som kommer att göra skillnad.

Jag hoppas att få återkomma med en mer positiv rapport inom en snar framtid och jag hoppas innerligt att Iras farfar kommer till jul.

Med vänlig hälsning

Pär Johansson, Grundare av Glada Hudik-teatern