Berättelser från Göteborgs central

Det är en berättelse som behöver spridas till oss alla. En verklighet som är långt ifrån vad vi tidigare mött. Jag sitter som förlamad vid tangentbordet och letar ord, det finns liksom inte ett språk som kan förmedla de berättelser vi hört den senaste tiden. Hur skall jag kunna formulera mig så ni verkligen förstår, vems berättelse är viktigast att höra. Jag kan inte välja. Ni får många.

De senaste veckorna har vi fältassistenter från Stadsmissionens ungdomsfält varit på Centralen och mött ensamkommande flyktingbarn. Fokus har alltså varit att fånga upp de under 18 år för att de inte skall komma i orätta händer. Tåg efter tåg anländer från Köpenhamn och Malmö, från varje tåg kliver rädda, trötta, hungriga och tacksamma människor, i alla åldrar, av.

Vi är där, vi möter dem. Detta är deras historia.

”Jag är en kille från Pakistan, jag tror jag är 14 år och jag kliver av tåget och möts av flera personer som jag tror vill mig väl. Hungern sliter i mig och jag är så trött för jag vågade inte sova på tåget, tänk om någon skulle stjäla mina enda tillhörigheter, dom jag bär i en plastpåse från Tyskland. Som tur är finns det en tolk som jag förstår, den frågar hur gammal jag är och om jag vill söka asyl. Var är jag, frågar jag då? Sverige, det känns skönt, det var ju hit jag skulle. Jag får sitta ner och får mat och vatten, någon frågar vilken storlek jag har på fötterna, jag tittar ner på skorna, ett par svarta herrskor i storlek 46 som får mig att snubbla, mina fötter har storlek 40. Plötsligt står ett par sneakers i rätt storlek bredvid mig, någon byter ut min tunna sommarjacka mot en varmare. Det är kallt i Sverige, men här har alla varma hjärtan, säger jag till tolken. Då ger den svenska kvinnan, som är med tolken, mig en varm kram och säger ett ord som dom alla upprepar hela tiden, välkommen.”

”Jag är så trött. Jag är så trött så kvinnorna som tittar på mig frågar, via en tolk om jag behöver åka till sjukhuset. Nej, svarar jag, jag vill bara till Karlstad, men missade mitt anslutningståg. Min bror bor i Karlstad och jag har äntligen tagit mig från Syrien, via medelhavet och Europa, för att ansluta mig till honom. Jag är 16 år och som sällskap har jag en kille i samma ålder som jag träffade på vägen. Jag bär en ryggsäck med lite kläder, men pengarna tog slut för längesedan. Kvinnorna tittade oroligt på mig och ber mig äta något och under tiden ska dom se om dom kan hjälpa mig så jag kan få åka med nästa tåg. Efter en stund är dom tillbaka med nya biljetter, tolken berättar att dom förklarat situationen för SJ och dom ordande så vi kommer med tåget som går om en timme. Jag får låna en mobil och ringer min bror för att berätta att jag kommer ikväll, tolken får också prata med honom, kvinnorna är rädda att jag skall hamna hos någon som inte tar hand om mig. Jag är så trött, så rädd och apatisk men ändå lättad, jag orkar knappt prata, däremot så orkar jag ge den kvinna som följer oss till tåget, en kram. Inshallah är det enda ord jag orkar säga – Inshallah svarar hon, och då ler jag.”

”Jag är tre år och hoppar fram med hoppsasteg på perrongen. Bakom mig kommer mina föräldrar och mina syskon. Dom har så mycket saker att bära så dom är långsamma. Det spritter i benen efter tågresan från Malmö, att det är sent på kvällen struntar jag i. Vi har varit på resa i 25 dagar men nu säger mamma att vi äntligen är framme! Syrien var varmare än här, men jag har fått en varm jacka av några snälla i Malmö. När jag tröttnar på att vänta, jag har ätit och fått ett gosedjur, så kommer två tanter fram till mig och min lillebror. Min lillebror är jobbig och gnällig och skriker hela tiden. Tanterna lyfter upp oss och busar runt, vi sitter i deras famnar medan dom hoppar och skuttar. Jag skrattar. Till slut får jag och mina fyra syskon åka med mamma till ett ställe där vi ska sova, pappa och väskorna kommer få åka i en annan bil, men vi ses snart, för vi ska sova på samma ställe.”

”Det är sent på kvällen, nästan natt och jag står ute och fryser. Vid mig så står mina två vänner, vi har haft sällskap hela vägen från Syrien, samt två personer i blåa jackor. Dom har sagt att vi skall få sova på ett tryggt ställe och eftersom vi är barn, dom säger så, fast vi är 16, så har vi lite extra rättigheter, det låter bra. Tolken som är med oss berättar att han själv kom till Sverige, ensam, för 2 år sedan. Det är skönt att prata med någon som förstår hur det är. Jag och mina vänner har fått med oss en matsäck, ifall vi blir hungriga i natt och vi väntar på en taxi som vi inte behöver betala för, alla är så hjälpsamma. När vi kliver in i den varma bilen så möts vi av en chaufför som pratar vårt språk, det är fantastiskt och vi vinkar till personerna i de blåa jackorna genom bakrutans fönster.”

Flera kvällar i veckan så finns Stadsmissionen på Centralen för att ha fokus på de ensamma barn som kommer hit. Undertiden så möter vi alla flyktingar med kärlek och värme, vilket gör att vi får en massa kärlek tillbaka. Tillsammans med kommunen, andra organisationer och volontärer så går vi nu samman för att ta hand om de som kommer att bli våra nya medborgare, vi hälsar dom alla med samma ord, välkommen.

Camilla Schulz, fältassistent, Göteborgs stadsmission