"En glipa i väven" – målningar av John Sundkvist i keramisk konstellation

Lördagen den 20 februari 2016 kl.13.00 öppnas utställningen "En glipa i väven" av konstnären John Sundkvist. Utställningen invigs av museichef Kjell Lööw. Därefter följer samtal med konstnären samt release av boken "En glipa i väven". Utställningen pågår till och med den 15 maj 2016.

John Sundkvist är född i Stockholm 1951, är bosatt och arbetar i Stockholm, Pontoise och Lesjöfors. John Sundkvist har varit verksam som bildkonstnär i nära 40 år. Under de senaste 15 åren har han alltmer fördjupat sig i den östasiatiska keramiken där han funnit förbindelser till det som han upptas av i sitt eget måleri.

John Sundkvist kommer att visa delar av sin egen samling av östasiatisk keramik tillsammans med ett urval föremål ur museets samlingar. De keramiska föremålen visas tillsammans med konstnärens eget måleri som på ett särpräglat sätt för en dialog med de keramiska objekten.

Så här skriver konstnären själv:

"Den här utställningen avser att summera en besatthet, om än av till synes stillsamt slag. Under femton års tid har jag nu varit upptagen av den äldre östasiatiska keramiken. Jag har gjort långa resor till museer och ugnsruiner i Kina, Korea, Taiwan och Japan, sammanträffat med samlare och handlare, museifolk och keramiker. Jag har lärt mig kinesiska för att kunna ta del av obskyra utgrävningsrapporter. Och jag har otaliga gånger besökt de flesta stora samlingar av östasiatisk keramik i Europa. Slutligen har jag själv, utan att tidigare någonsin ha samlat, kommit att få en samling av dessa föremål.

Det handlar om ett drygt fyrtiotal saker, upphittade på alla möjliga ställen under ett och ett halvt decennium. Märkligt nog har det ofta gällt det allra enklaste och mest anspråkslösa, som sällan intresserat någon annan. Men allt handlar om att se, och inte bara med ögonen.Varje föremål har valts utan avseende på representativitet eller historiska överväganden. Det enda som väglett mig har varit uttrycket, en ton eller ett anslag som jag i allmänhet uppfattat omedelbart.

I den meningen är det också en ytterligt kräsen samling. Av de tusentals och åter tusentals skålar, krukor och fat som jag genom åren sett och hanterat var det endast dessa som var nödvändiga. Och varje gång har jag känt att det handlat om något jag måste försöka förstå, som haft med levandet att göra, med att finnas till. Om något som kanske aldrig kan förverkligas i måleriet, men som jag behövt ha i min närhet som en omöjlig pol, en ouppnåelig referenspunkt.

Måleriet börjar på en annan plats: i en olidlig anspänning, i något helt olösligt, i ett tvång som är utan utväg. Och det slutar – i bästa fall – på en annan plats: i en omöjlig balansakt – på en rakknivsegg – som getts bestående form utan att någonsin kunna bestå. Kanske har man kommit en millimeter vidare på vägen, men allt måste ständigt tas om från början. Men någon gång kan det kanske också få vila en stund och låta sig hemsökas av ljuset från denna dröm om enkelhet och enhet."