Flytta industrin närmare kraften

Jag är glad att jag flyttade tillbaka till Härjedalen för fyra år sedan. Här kan vi fortfarande lita på att det faktiskt blir vinter varje år, men senast med ett märkligt stort inslag av varma dagar, regn och ljumma vindar. Med det väderperspektivet kan man förstå att det är en pedagogisk utmaning att förklara att vi ändå har brist på kapacitet vissa dagar på vissa håll i Sverige och att behovet av el förväntas öka med mer än 1,5 gånger Danmarks totala elanvändning på 25 års sikt. Lägg dessutom till att vi 2019 hade vår största nettoexport av el någonsin, faktiskt 25 TWh, så blir det verkligen inte enklare att berätta för våra kunder.

För när jag kör min laddbara bil genom vackra landskapet, bestående av fjäll, berg och skog, så är det inte sällan jag möter eller ser en lastbil med en transport som är avsett för en vindkraftspark. Landskapsbilden har blivit tydligt förändrad. På barns framtida teckningar av fjäll och berg i norr kommer vindsnurror att vara lika vanligt förekommande som det är att rita den där solen mellan bergen. Vindkraften ökade 2019 med 19 % i installerad effekt och den övervägande delen av det har skett i våra norra prisområden. Bara i januari i år ökade den vindkraftsproducerade elen med över 90 % jämfört med förra året.

Norra Sverige borde vara Sveriges växande industriregion.
Så där i bilen i det glest bebyggda landskapet funderar jag över varför inte norra Sverige framställs som vår växande industriregion. Här finns ju vattenkraften redan idag, här stängs inga kärnkraftsreaktorer för det finns inga, här byggs istället ny kraftproduktion. Så om industrin lockades hit skulle vi inte behöva investera lika stort i kostsamma kraftledningar från norr till söder. Då kanske man inte heller skulle behöva oroa sig över om dessa ledningar ens kan färdigställas med tanke på hur lång och omständlig processen är för att ens få bygga.

Då kanske det vore enklast att förstå och förklara att vi alla delvis varit med och byggt vindkraft via den statliga elcertifikatsavgiften och att det räcker – inte att vi behöver vara med och betala för kraftöverföring söderut också. För visst är det väl något dubbelt i det? Det slår mig också när jag ser på elpriserna att det där med att vara producent norröver är just nu ingen riktigt bra affär, vare sig du håller på med vind eller vatten. Vi har ju så mycket kraft men lite sämre med transporterna söderut. Tänk om mer av elintensiv verksamhet kunde flytta närmare kraften?

Öka attraktionskraften, en samhällsekonomisk vinst
Därför tänker jag att nu när många familjer verkar vilja flytta ifrån storstan kan vi väl börja prata om industriregionen norra Sverige. Vi skulle kunna se på hur vi kan skapa incitament och gemensamt öka attraktionskraften för en flytt till en på många sätt fantastiskt del av vårt avlånga land. Det borde i slutändan vara en samhällsekonomisk vinst. För kanske beror inte flyttlusten bara på amorteringskraven som Stockholms Handelskammare (DI 21/2-20) hänför det till? För min del var det livskvaliteten och vintern. I det här numret av tidningen ”Energi” finns ett antal artiklar om kundrelationer – en relation som jag osökt kommer in på när jag funderar över hur man ska förklara det där med kapacitetsbristen och överföring av el pedagogiskt. Eftersom kundupplevelsen är summan av alla de kontakter kunden har med oss, direkt likväl som indirekt, så kan ju ingenting försummas – inte ens en pedagogisk beskrivning av kapacitetsbrist.

Cecilia Norberg, VD Härjeåns Kraft.