Är ledarskap bara pengar?

Den senaste tiden har det skrivits spaltmeter om ledare inom offentlig förvaltning och privat näringsliv som fastnar i den ena solkiga situationen efter den andra. Det talas om ”fartblindhet”, bristande kontakt med verkligheten, girighet, egoism, vänskapskorruption, ”går det så går det”-mentalitet och alla möjliga andra förklaringsfaktorer till pinsamheterna.

Frågan är då följande: Var hittar man i dag goda ledare och positiva förebilder i Sverige? Ledare, vars framgångar i sin yrkesutövning lett till en mycket stark privatekonomi, och där denna ekonomiska styrka används till något för övriga medborgare värdefullt. Något som inte berikar donatorn ekonomiskt, eller ens skaffar honom/henne ryktbarhet, utan som bara gör gott, och där detta goda är sin egen belöning.

Det svenska näringslivet innehåller historiskt en mängd prominenta individer vars avtryck i svensk samhällsutveckling går långt utöver framgångarna i den egna företagsamheten. Här är några exempel:

• Alfred Nobels ursprungliga donation, den som ligger till grund för årens alla Nobelpris, var 1 650 miljoner kronor uttryckt i dagens penningvärde.
• Robert Weil finansierar bland annat Magasin 3 (konsthall) och Judiska Teatern.
• Familjen Wallenberg har genom åren donerat drygt 15 miljarder kronor till stöd för bland annat utbildning och forskning.

Det är svårt att bedöma huruvida individerna bakom dessa engagemang drevs av filantropiska motiv, egennytta, självhävdelsebehov, skuldkänslor eller genuin vilja att bidra till samhällsutvecklingen. Egentligen spelar inte drivkrafternas inre logik någon större roll. Det centrala är att skickliga och framgångsrika företagsledare har identifierat viktiga värden utöver de strikt ekonomiska.

Den svenska modellen med skattefinansierad och därmed statligt styrd finansiering av forskning och utveckling fokuserar på de yttre förutsättningarna i syfte att göra det mer attraktivt att stödja samhällsnyttig utveckling – utmärkt.

Men hur står det till med de ”inre förutsättningarna”? En förhoppning – möjligen aningen naiv – är att om det finns en genuin inre önskan om att konkret påverka samhällsutvecklingen och dessutom en mycket stor portion pengar på bankkontot så kommer någon smula av denna portion att landa på det goda ändamålets bord. Skattelättnader och statushöjande åtgärder kan säkert vara bra på marginalen, men appellerar ju primärt till de karaktärer som uteslutande har ett finansiellt perspektiv på sina personliga överväganden.

Visst är det en smula oroväckande att de individer som fastnar i tvivelaktiga situationer alltsomoftast kommer ur gräddan av vårt svenska ledarskap? Och varför är det så oerhört sällan vi hör om att en inflytelserik individ använder sin ekonomiska plattform för att förflytta allas vår värld till en lite bättre position? Eller är det helt enkelt så illa att en förutsättning för att nå framgång i dagens samhälle är att avskärma sig från just samma samhälle?

Mattias Åberg, konsult på Hamrin & Partners