Arbetsgivarna – stressen och strutsen

Svenska arbetsgivare måste bli betydligt bättre på att identifiera och hantera psykisk misshandel. Arbetsrelaterad ohälsa kostar företag och myndigheter oanade summor varje år. Oanade för att de är omätbara, omöjliga att skilja från värdeskapande aktiviteter. Visst förekommer uppföljning av kostnader för att anpassa den fysiska arbetsmiljön, men vad händer när vi kommer till den psykosociala? Schh, göm dem! Avgångsvederlag, kris- och konflikthantering, kompensationsutbildning, merkostnader för rekrytering, allt går att gömma och särskilt lätt när omstrukturering pågår (ofta).

Det är inte omöjligt att följa upp de här kostnaderna, men vem tjänar på det? Här pratar vi om pinsamma historier som svikna kärnvärden, vuxenmobbning, dåliga arbetsflöden med ständiga brandkårsutryckningar och oförmåga att se medarbetares destruktiva prestationskrav. Vi vill ju inte peka ut någon. Och vem kastar första stenen?

Så här långt har många företag och myndigheter nöjt sig med att sticka huvudet i sanden. Det vi inte pratar om finns inte. Detta förklarar varför vi hör allt mindre om stress och ohälsa på jobbet medan vi träffar fler och fler som är drabbade i vår närmaste bekantskapskrets. Samtidigt växer de omätbara kostnaderna och ohälsan normaliseras: ”gick in i väggen ett tag”.

Men i längden måste vi inse att det är människorna som utgör produktionskapitalet och att de kräver manualer för både handhavande och underhåll för att hålla länge.

I den mest traditionella familjesynen finns ett ansvar för försörjningen (pappa) och ett för välmåendet (mamma). I den traditionella leddarrollen är vi vana att utvärderas på vår ”försörjningsförmåga”. För en ledare i en hållbar och långsiktigt lönsam verksamhet så krävs ett bredare ansvar och litet mer än vad de vanligaste KPI:erna mäter.

Vad sägs om förmågan att förmedla meningsfullheten i företagets affärsidé, vision och kärnvärden (googla på Aaron Antonovsky om du undrar varför)? Och att bryta ner detta till enhets- och individnivå. Att våga koppla tillbaka uppåt när kulturen börjar spåra ur, med risk för sitt eget skinn. Att se var den svagaste länken i produktionskedjan finns och hålla belastningen jämn. Att utmana medarbetarnas negativa tankemönster och identifiera duktighetssyndrom.

Men också att känna igen kränkande särbehandling hos andra (och sig själv). Att känna igen det subtila maktspråk som brukar benämnas härskartekniker (googla på Berit Åhs och Elaine Bergqvist). Att våga se och tro på något som är större än egennyttan. Att känna igen när människor far illa, oavsett om orsaken är synlig. Det är dags att ändra synen på psykiskt våld i Sverige – oavsiktligt eller inte!

Dessutom är rörligheten på arbetsmarknaden viktig. Känslan av att vara livegen kan snabbt försämra oddsen för den som känner sig kränkt eller utarbetad. Möjligheten att våga välja frihet kan vara skillnaden mellan liv och död. Fallskärmar åt alla och skrota LAS!

 Och om det inte är möjligt att hitta en VD som fyller kraven från såväl styrelse, medier som medarbetare – skaffa i så fall två.

Agneta Nilsson, konsult på Hamrin & Partners (2010-06-22)