Offentlig upphandling – spel för gallerierna

LOU – lagen om offentlig upphandling – berör tiotusentals svenska myndigheter och offentliga institutioner och utgör den största marknaden för varor och tjänster. Marknaden beräknas årligen omsätta cirka 500 miljarder kronor.

Offentlig upphandling bygger på ett EU-direktiv och det svenska regelverket är minst sagt snårigt. Det indikerar bland annat det stora antalet överklaganden och tvistemål som följer i spåren av de offentliga upphandlingarna, samt den explosionsartade tillväxt av företag som på olika sätt hjälper leverantörer med anbuden.

Huvudsyftet med offentlig upphandling är att kommuner, myndigheter och landsting ska hushålla med våra skattepengar och få bästa möjliga kvalitet till lägsta möjliga pris. Samtidigt som privata företag – med sin kunskap, kompetens och erfarenhet – får möjlighet att leverera till den skattefinansierade sektorn på ett likvärdigt och rättvist sätt. Det är bra med konkurrens och att skattepengar används på ett kostnadseffektivt sätt. Frågan är däremot om de offentliga upphandlingarna, såsom de nu genomförs, bidrar till det?

Upphandlingarna tenderar att bli allt mer komplexa och omfattande. Numera krävs av de anbudsgivande företagen en mängd policyn på områden som ligger utanför de redan betungande lagar och regler som styr företagande i största allmänhet. Hur många av dessa välformulerade policyn har förankring i verkligheten och hur många är enbart papperskonstruktioner för att uppfylla de krav den upphandlande organisationen ställt? Nutek gjorde för några år sedan en undersökning om de privata företagens syn på offentlig upphandling. Undersökningen kom bland annat fram till att enbart de administrativa kostnaderna för de anbudsgivande företagen kan uppgå till en miljard kronor. Sedan dess har bilage- och policyraseriet bara tilltagit.

För många små- och medelstora privata företag innebär också de offentliga upphandlingarna en Moment 22-situation. Myndigheter som upphandlar tjänster kräver nästan alltid att anbudsgivaren har levererat till den offentliga sektorn. Privata företag som inte har ett ramavtal med den offentliga sektorn kan följaktligen inte heller räkna med att få något, eftersom man inte har något. Den offentliga sektorn går därmed miste om den kompetens och det nytänkande som finns inom delar av det privata näringslivet och som skulle kunna bidra till att effektivisera och vitalisera den offentliga sektorn.

Men vill kommuner, myndigheter och landsting egentligen ha förändring? Ibland skvallrar underlaget om att upphandlingen är riggad för en viss leverantör. En del företag har därför tagit policybeslut om att aldrig lämna anbud om man inte har en dialog med den upphandlande organisationen för att bedöma om upphandlingen är allvarligt menad, för att om möjligt också kunna påverka utformningen av den.

För en tid sedan genomförde till exempel Försvarsmakten en upphandling av kommunikationstjänster till ett beräknat värde av 63 miljoner kronor per år. Hela 204 hämtade ut upphandlingsunderlaget, men bara fem företag lämnade in ett anbud. Två av anbudsgivarna föll bort eftersom de inte uppfyllde skall-kraven. Kvar blev tre leverantörer, precis det antal som Försvarsmakten redan från början bestämt sig för att de ville ha. Bland leverantörerna fanns inte helt oväntat det företag som försvaret sedan tidigare hade ramavtal med

I tidningen Resumé säger marknadschefen Fredrik Swahn att han är besviken över att man inte fick flera anbud.

Det kanske inte är så underligt eftersom försvaret krävt att ”anbudsgivaren ska ha erfarenhet av att arbeta med stora offentliga organisationer vars syfte är att bedriva militär verksamhet”. Hur många sådana organisationer finns det i Sverige? Hur många företag kan rimligen ha skaffat sig erfarenhet av att leverera till en sådan organisation de senaste tre åren?

Mats Fors, konsult på Hamrin & Partners