Produktivitetens självmordsbombare

I det gamla jordbrukssamhället var livet tufft ur många perspektiv. Upp tidigt och arbeta fysiskt tungt hela dagen för att sedan gå till vila framåt kvällen. Arbetet var tungt och många gånger slitsamt men det hade sin inbyggda rytm i någon slags harmoni med tiden och i förståelsen av de betingelser som formar människans villkor. Det fanns också en tydlig levnadsmoral och en symbolvärld som var underförstådd och allmänt accepterad utan fotnoter eller rationella förklaringar. Man förstod moralen intuitivt och den erbjöd någon slags fast punkt i livet, och för den delen bortom döden. En stor del av denna underförstådda kunskap har i dag försvunnit ur människors liv. Den moraliska och existentiella plattform som ”mödans barn” hade förr har i dag bytts ut mot löftet om och strävan efter den materiella lyckan. Likt Faust som säljer sin själ till djävulen i utbyte mot ungdom och lycka byter människor bort sitt andliga och psykosociala välbefinnande mot en penningmässig karriär. För att ha råd med Thailandresan, sköna villan, nya bilen eller våra övriga krav på materiell livskvalitet bränner vi våra ljus i båda ändar och glömmer snabbt bort vad som trots allt är viktigast i livet. I den snabba och föränderliga värld vi lever i kan man ena dagen vara hjälte för att sedan den andra dagen vara ”förlorare”. De snabba växlingarna ställer betydligt högre krav på individerna i dag eftersom prestationskarusellen suger upp mer och mer av människors liv trots att vi faktisk jobbar färre timmar i dag än för bara 40 år sedan.

I takt med den ökade avregleringen av finansmarknaderna och de explosionsartat växande informationslogistiska flödena i samhället har också ekonomin blivit allt snabbare. Tempot i arbetslivet har skruvats upp och tillvaron fragmenterats på ett sätt som saknar historiskt motstycke. För att hinna hantera den ökande mängden av information måste vi ibland slå knut på oss själva och gränsen mellan arbete och fritid suddas delvis ut där vi förväntas leverera allt mer med mindre resurser och på kortare tid. Det gäller att ”vara på” om man ska få vara med och ta del av kakan. Det blir en eskalerande jakt på framgång både för individer och för organisationer, en jakt som kräver sin tribut i form av bland annat högre tidseffektivitet. Ty så är det obevekliga faktumet kring tillväxten: Den kan inte expandera utan förbehåll.

Alla system som baseras på mänsklig interaktion har en inbyggd tröghet i sig. Det har att göra med individers olika förmåga att ta till sig kunskap och information. Det behövs en viss tidsrymd för att processa input och output, något som återfinns i hela informationskedjan. Systemet behöver med andra ord luft mellan spalterna för att fungera bra. Det kallas redundans, eller överskott. Tar man bort den  blir systemen rigida och kompakta och går obevekligen mot en kollaps, det är bara en fråga om tid. Vi behöver helt enkelt marginalen ”emellan” för att kunna förstå sammanhanget och processa informationen. Redundans ses ofta av företagsledningar som något oönskat och blir i regel misstolkat som ett möjligt expansionsutrymme, en kostnadspost som ska minimeras. När en verksamhet av olika skäl inte kan expandera organiskt måste innehållet i stället komprimeras för att bibehålla illusionen av tillväxt. I praktiken handlar det om att färre människor ska göra samma jobb lika bra. Det kallas lite förskönande för produktivitetsutveckling men handlar i realiteten ofta om enögd kostnadsminimering. Detta är något som definierar kvartalsekonomin i dag. Det räcker inte med att ett företag går runt med vinst, om än liten. Den måste generera mer än så. När en verksamhet ”vinstvarnar” så handlar det inte nödvändigtvis om röda siffror i bokslutet. Det är marknadens förväntningar på en högre vinst som inte möts och det kan då bli tal om neddragningar i personalstyrka och investeringar. Redundansen brukar bli det första offret i denna skenande danse macabre. Helhetsbilden fragmenteras och periodiseras till oigenkännlighet där mycket energi går åt till att bara förstå hur bitarna ska hänga ihop. Resultatet brukar tillkännage sig först i efterhand. Detta är bland annat vad SJ råkat ut för. I en helig iver att ”effektivisera” verksamheten splittrades den upp i många delar och såldes ut och där staten behöll kärnverksamheten. Många år av enögda neddragningar av ”kostnader” har skapat ett system i kollaps så fort betingelserna för trafiken förändras, må det sedan vara ett ökande resande eller vinterväder.

Man kan tycka att organisationsteorins digra kunskapsutveckling under 1900-talet borde ha renderat ett betydligt bättre verksamhetsklimat, om bara exekutiva funktioner i ledningsgrupper och styrelser hade haft mod och ödmjukhet att ta till sig kunskaperna. Den förmenta produktivitetsjakten har präglat synen på värdeläran inom företagsekonomin. Är värdet inte direkt mätbart i materiella och konkreta termer så prioriteras det i regel inte inom organisationen, möjligen undantaget ideella verksamheter. Sålunda reduceras den organisatoriska kulturen till en sifferexercis producerad av fantasilösa ekonomer som skaffar sig tolkningsföreträde till verksamhetsutvecklingen. De övriga värdena – som inte är direkt mätbara – får pysa ut med skorstensröken trots att de är kanske de långsiktigt viktigaste. Det handlar bland annat om kultur, människosyn, motivation, hållbar utveckling, men också om att förstå redundansens betydelse för kvaliteten i det man producerar. De här värdena utgör de yttersta drivkrafterna i en sund verksamhet och att inte räkna med dem blir på sikt ett organisatoriskt självmord. Utfört av produktivitetens självmordsbombare.

Magnus von Stapelmohr, konsult på Hamrin & Partners