Knaggrockorna på Havets Hus har fått ungar

Sedan några år tillbaka arbetar Havets Hus med ett bevarandeprojekt för knaggrockor tillsammans med Världsnaturfonden WWF. Förra året sattes de första märkta rockorna ut och nu föds nya ungar till kommande års utsättningar.

Det första ägget i år kläcktes den 3 november efter ca 5 månader av väntan. Strax därefter kläcktes ännu fler ägg och vi är just nu uppe i hela 10 stycken nyfödda ungar. Totalt har vi 41 ägg till som väntar på att kläckas. De nyfödda rockorna hålls i karantän under uppsikt men kommer succesivt att flyttas in i det publika akvariet. Från tidigare år finns 13 Knaggrockor, som när de har vuxit till sig kommer att sättas ut i det vilda.

Enligt Rödlistan 2020 så klassas knaggrockan som Nära hotad (NT). Detta innebär en liten förbättring från tidigare år då den i bedömningen 2015 klassades som Starkt hotad (EN). Den största anledningen till att knaggrockan är rödlistad är troligen trålfisket. Storleken gör att den lätt fastnar i trålen och överlevnad den på de som släpps tillbaka är tyvärr väldigt låg. Förutom trålfisket kan förändrade livsmiljöer eller brist på föda vara tänkbara orsaker till att den minskat genom åren. Precis som många andra broskfiskar är Knaggrockan extra känslig mot populationsnedgångar då den har svårt att återhämta sig, bland annat på grund av det tar lång tid innan den blir könsmogen och för att förökningstakten är väldigt låg. Knaggrockor blir inte könsmogna förens vid ca 5 år ålder lägger förhållandevis lite ägg per år. En mer restriktiv bottentrålning och fler skyddade havsområden såsom i Kosterområdet kan ha bidragit till den försiktigt positiva utvecklingen för den vilda populationen av knaggrocka i svenska vatten.

Fakta om rockor i svenska vatten:

Totalt har man hittat 16 olika sorters rockor i våra svenska vatten, medan enbart ca 2 av dessa är bofasta och reproducerande. Här ingår Knaggrocka, Klorocka och tidigare även Slätrocka som tyvärr idag klassas som nationellt utdöd. Slätrocka var fram till början på 1900-talet en vanlig art i både Skagerack och Kattegatt, men minskade därefter mycket kraftigt för att sedan försvinna helt. Slätrocka har på senare år visats bestå av två arter genom både morfologi och DNA där den ena arten är betydligt större än den andra, 250 cm lång jämfört med den mindre som endast blir 145 cm. Det finns även en fjärde art, Vitrocka, som ses regelbundet i våra vatten men räknas som ej reproducerande.