Barnmisshandel bör tas ur skuggorna

“1979 var Sverige först i världen med att införa ett förbud mot aga. Trots det blir tusentals barn misshandlade i Sverige varje år och antalet stiger stadigt. Våld mot barn har varit en lågprioriterad fråga hos polis och åklagarmyndighet och det råder stora brister i hanteringen av våld mot barn”, skriver Unicef på deras hemsida i en undersökning som kom ut 2018. Barnmisshandel finns överallt men ligger ändå i skuggorna för media och att generellt tas upp som samtalsämne.

Under 2018 anmäldes ungefär 4 000 misshandelsbrott mot barn i åldern 0-6 år, skriver bra.se 2019 i en undersökning. Dessa siffror går i vågor från år till år men är ändå en otrolig ökning om man jämför med 2000-talets början. Om nu dessa siffror är så höga varför pratar man inte om det? 

I Sverige är det inte så vanligt med fosterfamiljer. Ungefär 3-4% av alla barn har bott hos fosterfamilj någon gång, skriver Wikipedia. Små barn överges ofta och placeras då hos dessa fosterfamiljer för att få en bättre livssituation. Vissa barn stannar hos dessa familjer tills de blir myndiga medan andra barn faktiskt får flytta tillbaka till de biologiska föräldrarna efter ett tag. På grund av att föräldrarna ibland lever i missbruk eller kriminalitet, sen tidigare, har de förlorat vårdnaden. Men så fort de släpps ut igen, genomgått undersökning eller ses som “friska” ser Sverige dem som lämpliga för att få tillbaka vårdnaden. När ett barn på detta sätt ska flytta till sina biologiska föräldrar har ju barnet sedan lång tid vants vid sitt (förhoppningsvis: kärleksfulla) fosterhem. Barnet får då, under var tredje vecka, åka till de biologiska föräldrarna, då de träffar sitt barn ihop med fosterföräldrarna och socialtjänsten. Efter en viss tid har sedan inte fosterfamiljen längre någon rätt att bestämma över situationen eller barnet längre. Denna situation utnyttjar då de biologiska föräldrarna och i vissa fall låter de ingen veta hur barnet mår.

Anledningen till att jag skriver om det här är att jag själv har egen erfarenhet av detta då jag varit med om en liknande händelse med en nära väns familj, som är en av Sveriges fosterfamiljer (ärendet Lilla hjärtat). Därför kan jag med både fakta från internet och mig själv bekräfta detta.

Jag vill nu berätta hur det kan gå till efter det att föräldrarna fått vårdnaden igen efter att barnet varit hos fosterföräldrar. I början när barnet bor hos sina biologiska föräldrar på heltid besöker socialtjänsten familjen en gång varannan vecka för att se om barnet mår bra. När detta sker förekommer det att signaler som ges om att barnet mår bra -som falska. Mellan dessa besök finns det mycket tid då egentligen vad som helst kan hända. Det behöver inte vara varannan vecka utan kan lika gärna vara över en natt. Föräldrarna kan då få för sig att misshandla eller till och med döda sitt barn. Det kan vara allt ifrån sexuellt till mordförsök. Allt detta kan och sker i dagens Sverige för att föräldrar tar droger eller dricker för mycket alkohol. Dessa faktorer dämpar hjärnans hämmande funktion och föräldrarna kan göra idiotiska och omedvetna saker.

Då kan man ju tänka att polis och socialtjänst kollar upp allt det här. Men inte ens när ett fall går till högsta domstol gör de allt, anser jag. Det finns, tro det eller ej, fall där det kommit in orosanmälningar från fosterfamiljer om barn. Genast har då polis och socialtjänst åkt till platsen, som är väldigt bra. Det som dock är helt sjukt är att de inte tvingar sig in eller bryter upp dörren, nej. Det de gör är att fråga och om de inte får komma in åker de vidare och kommer tillbaka en annan dag.

Förutom detta finns det fall då föräldrarna inte ens tagit drogtest, men ändå vinner vårdnaden om barnet mot fosterföräldrarna som själva vet att föräldrarna inte är bra och ansökt om vårdnaden omgående genom domstol. När socialtjänsten kommer till boendet och det skett ett mord eller misshandel kommer inte polisen direkt för att det inte “ses så allvarligt”, är min uppfattning (utifrån det ärendet om “Lilla hjärtat” som jag syftar på och varit med om på avstånd). Om en person däremot åker rattfull kommer dock polisen direkt. Detta tycker jag personligen är helt sjukt, att det är på detta viset. Kort efter att dessa händelser börjat utredas läggs ärendet ner då det inte finns nog med bevis för att återigen ta in föräldrarna.

De senaste åren har anmälningarna minskat en aning men det är inte nog. Det finns fortfarande tusentals barn där ute som dagligen blir misshandlade och far illa. Eftersom jag själv har erfarenhet av detta, tycker jag att polisen bör sätta strålkastarljuset på dessa anmälningar och ta barnmisshandel mer på allvar. Eftersom detta tär på så många i barnets omgivning skadar detta även samhället. Regeringen bör ta detta på allvar och få upp det till ytan. Ingen ska behöva vara med om att ett barn i sin närhet blir misshandlat eller till och med mördat. Det är 2020 och barnmisshandel behandlas på detta sätt. Vilken värld lever vi i, egentligen? För de föräldrar som en gång mist vårdnaden om ett barn på grund av kriminalitet, missbrukande eller misshandel borde få hårdare konsekvenser. Det enda som skulle kunna rädda föräldrarnas chans om att få tillbaka vårdnaden, skulle vara en stor undersökning för att testa om de möjligen har förändrats.

Tänk dig in i en situation med svår misshandel eller mordförsök. Även fast föräldrarna häktas är detta inte nog. Det som en gång hänt kommer aldrig bli ogjort. Missbrukande eller kriminella föräldrar, bör avskräckas på riktigt och få allvarliga konsekvenser direkt efter att de fött barnet, att en ordentlig utredning med specialister påbörjas redan då. För det är verkligen inte okej att föräldrar först kan förlora vårdnaden men sedan få tillbaka den efter misshandel. Eller få vårdnaden om ett nytt barn efter ett tidigare mord.

Något som ingen någonsin lyfter, enligt mig, är barnets syn på detta. Det går inte att förklara för ett litet barn att det ska tas ifrån sin familj. Efter att barnet har tagits om hand av socialtjänsten kommer barnet till sin nya familj och får följa med på allt familjen gör och kommer in i familjen på riktigt. Det ska inte vara någon skillnad på att barnet är placerat hos en fosterfamiljen, barnet är en del av familjen. När barnet sedan ska återförenas med sina biologiska föräldrar låtsas en del fosterföräldrar att de bara ska vara där en stund för att få det mer naturligt. De försöker få barnet att skratta och leka med sina kanske lite mentalt/känslomässigt frånvarande föräldrar, istället för att gråta. Denna situation, för barnet, blir ofta att barnet inte känner igen föräldrarna utan ser dom som främlingar.

Sedan kommer den dagen som ingen ska behöva uppleva. Hur säger och förklarar man för ett litet barn att det är sista gången de ses? Ett litet barn förstår inte varför, utan känner sig istället övergiven. Detta tycker jag är den värsta tortyren för en mamma men även barnmisshandel. Att veta att barnet finns där, men inte få träffa det eller höra hur det går. Det är fruktansvärt. Här sviker Sverige väldigt många, hur är det möjligt? Det som fosterfamiljen sedan får leva med är maktlöshet, vrede och hat. Inte bara mot de biologiska föräldrarna utan också mot samhället och domstolar som dömer detta. Varför ska barn utsättas för misshandel och lida på detta sättet? Kan Sverige inte bara förstå hur illa detta är? 

Vill du komma i kontakt med skribenten?
Skriven av Astrid Vilhelmssona, 15 år, Boxholm (Östergötland)
astrid.vilhelmsson@edu.boxholm.se