Jämställdhet är väl en självklarhet, inte sant?

Varje dag, så hör jag hur män klagar på hur trötta de är att på att “alla män dras över en kam” och hur trötta de är på att “bli falskt anklagad för sexuella trakasserier, för det var ju bara ett skämt “. Varje dag, så hör jag hur män klagar på hur “feminismen har gått för långt” och på hur “kvinnor med grönt hår och för mycket hår i armhålan borde sluta hata män”. Om ni män är så trötta på det här, och lider så mycket, kan ni då förstå hur trötta vi kvinnor är? Kan ni förstå hur trötta vi är på att ständigt sexualiseras, nedvärderas och ses som någons egendom? Kan ni förstå hur trötta vi är på att tjäna mindre, inte få de jobb vi söker trots att vi har den kompetens som krävs och på att få våra röster tystade? Feminism är en strävan efter att uppnå ekonomisk, politisk, social och juridisk jämställdhet mellan könen, och så länge som kvinnor behöver kämpa för rättigheter som män alltid haft så kommer jag kalla mig själv för feminist. För jämställdhet är väl en självklarhet, inte sant?

Okej, jag är en tjej som precis fyllt 15 år. Då tänker nog ni män (och en stor del kvinnor också) vad har hon egentligen varit med om? Hur kan en sån ung tjej vara så engagerad och brinna så mycket för en fråga hon inte kan något om? Hur mycket vet en tjej i min ålder egentligen om sexuella trakasserier, äckliga kommentarer och hur det är att leva som kvinna i ett patriarkat? Jag kan med säkerhet berätta för er att det är mer än vad ni tror.

Jag var 12 år gammal när jag satt på bussen påväg hem från skolan och lyssnade på musik. En man mittemot mig i 35/40-årsåldern sitter länge och stirrar på mig, och efter ett tag börjar han prata med mig. Han säger att han tycker att jag är fin och undrar om jag skulle vilja gå ut och äta middag med honom någon gång. När jag inte svarar på det han just sagt lägger han sin hand på mitt ben och säger “Du behöver inte vara rädd för mig”. Jag var 12 år gammal. Jag visste ingenting om äckliga gubbar och vad de egentligen var kapabla till. Vad hade hänt om jag hade suttit kvar? Vad hade hänt om jag vågat sagt nej? Vad hade hänt om jag sagt ja?

Efter denna händelsen så började en ny tid i mitt liv. En ny tid av rädsla men även en stark fruktan för män. Att alltid kolla bakom axeln när man går ensam hem, att aldrig le lite extra mot främlingar, att alltid vara på sin vakt. Jag kan lova att nästan alla tjejer som läser denna text känner igen sig i något av de många exempel jag tagit upp, och efter allt som vi tjejer var dag upplever så är det för mig en självklarhet att kalla mig själv för feminist.

Och till er tjejer, ha alltid i åtanke att varje gång du som kvinna står upp för dig själv eller för en annan kvinna, så står du upp för alla kvinnor tillsammans. Våga ta plats, våga höja din röst och våga fortsätta kämpa. Inte bara för dig, utan för oss. För det är just det, feminism innebär inte att vara mot män, feminism innebär att vara för kvinnor. Och jag är ledsen att säga det, men tror du på jämställdhet och anser att kvinnor har samma rättigheter som män, så är du feminist.

Jag tror att folk har så otroligt många frågor, åsikter och tankar kring just det här ämnet, och vad händer egentligen i folks huvuden när de hör att någon kallar sig själv för feminist? Kritiken mot ordet feminism är nästan lika gammalt som ordet själv, och feminism har nästan förvandlats till ett ämne man blivit rädd för att prata högt om, då det oftast skapar starka reaktioner hos folk. Man blir kallad för allt från manshatare till feminazi, och tillslut så känner man väl att det är bäst att bara hålla käften, eller?

Men nej. Mig kommer ni aldrig kunna tysta. Jag kommer höja min röst när ni ber mig att sänka den, jag kommer resa mig upp när ni ber mig att sätta mig och jag kommer fortsätta kämpa även om ni ber mig att sluta. Vi behöver bara fortsätta kämpa, aldrig ge upp. Jag tror på er. Jag tror på oss. För jämställdhet är väl en självklarhet, inte sant?

Vill du komma i kontakt med skribenten?
Skriven av Frida Joos, 15 år, Sollentuna (Stockholm)
frida.joos@dibber.com