Jag och min smala kropp

Jag sitter i den kalla, gröna badmintonhallen i Sollentuna. Det ljud som hörs är det ilande ljudet av skor som gnider mot gummigolvet. Höga smällar som pistolskott ekar genom hallens väggar, men det är bara de hårda träffarna med racken mot de vita fjäderbollarna som avger smällarna. En kvinnlig röst hörs ur den sprakande mikrofonen om att en person ska bege sig till spel på bana 9. Jag sitter i ett av hallens fyra hörn, röd som en tomat och trött som satan. En kvinna med brunt hår, runt 50 årsåldern kommer fram till mig med ett sånt där påklistrat överdrivet stort leende. Ett sånt där som bara seriemördare i skräckfilmer kan få fram. Hon ser verkligen onödigt glad ut. Tillslut öppnar hon det stora leednet och får fram ett ‘’Hej!’’. Jag ler och hon förstår att jag är väldigt trött så utan att få något svar fortsätter hon sin mening. ‘’Wow vad du var duktig i matchen, har aldrig sett en så smal och liten tjej vara så stark och snabb som du är’’ Jag ler, samma påklistrade leende som hon gav. Jag får fram ett tyst ‘’Tack’’ och tillslut går kvinnan. Jag undrade vem hon var. Snabbt efter inser jag vem det är när hon går fram till den långa, kraftiga tjejen jag precis spöat i en match. Hon var min motståndares mamma. Har alltid varit en smal person. Verkligen alltid. Och det är något jag inte kan göra åt. Vilket många kan relatera till vad jag vet. Och innan du som läser säger ‘’Ja men ät mer mat då’’ så vill jag bara att du ska vara tyst och lyssna på min text. Ett av mina intressen i den här världen är att äta. Mat är verkligen något jag lever på. Det jag också lever på och älskar är badminton. Något som vissa inte kan förstå när man är en så smal tjej som mig. Får höra ofta att träning är inte bra för mig eftersom att jag bara kommer gå ner i vikt. Men ĺyssna nu din konservativa jävel. JAG HAR GÅTT UPP I VIKT PÅ GRUND AV MIN TRÄNING. Det som är fel med hela den här grejen är att folk förknippar smal med att man inte äter, vilket är sååå fel i detta fall. Jag äter lika mycket som en vanlig person. Visst vissa dagar äter man mer eller mindre än andra, men jag äter fortfarande. Det komiska med hela situationen är att folk tror de kan ändra mitt ätande om de kommenterar hur jag ser ut. Dessutom är det vanligt att vuxna kommenterar vilket gör mig fundersam. Är det inte de som ska hylla oss och vara förebilder för oss barn? Konstigt, ibland ifrågasätter jag människornas existens. En kommentar som jag får vääääldigt ofta på tävlingar är ‘’Du är så duktig fast att du är så smal och liten’’. Jag är inte den som är den men jag tar ba illa upp av det. Vadå är det någon fördom att smala tjejer är dåliga på badminton eller andra sporter? För isåfall vill man ju bara spotta alla i ansiktet. Om man kollar världseliten är de flesta tjejerna runt 150-160 cm och är pyttesmå. Hmmm. Det som också ger mig en annan blick på vårt samhälle är att de enda som säger sådär är föräldrar till barn som spelat med eller mot mig. Om vi går tillbaka till händelsen som skedde i Sollentuna så var det alltså en förälder som kom fram och sa det där till mig. Jag hade precis spelat match mot hennes dotter som var väldigt mycket större jämfört med mig. Vilket är ganska vanligt i badminton, variationer i kroppsbyggnad. Hon var första rankad i den här tävlingen medans jag bara hade några få poäng. Mina vänner hade innan sagt att ‘’Oh nej ska du möta henne hon är sjukt duktig’’. Tanken av att jag skulle möta en mördarmaskin skrämde mig och jag förberedde mig på min undergång. Jag klev ut på planen och möttes av en 175 tjej med ben lika stora som mig och tejpade knän. Hon såg snäll ut men något i henne gav mig uppfattningen om att hon var elak.

Matchen startade iallafall. Men, va? Jag vann? Jag? Lilla jag vann? Det kunde ju inte vara möjligt tänkte jag men ändå hade jag bevisat att kroppsbyggnad ej spelar någon roll alls. Min pappa var stolt. Jag var stolt. Jag var nöjd.

När jag tittar tillbaka på händelsen känner jag mig på något sätt lyckad. Efter de händelsen har jag verkligen utvecklats och spelar nu på SM nivå. Att jag som fått höra hela mitt liv hur smal jag är och att jag kommer ramla ihop, kan nu visa dem vad jag går för på badmintonplan. Det är där jag hör hemma och det är där jag kan bevisa mitt. Vill först avsluta den här krönikan med att hylla dessa tjejer som går emot normerna och spelar även fast man är ‘’för smal eller för tjock’’. Det är ni som bevisar för alla samhället att sport är för alla oavsett kroppstyp. Till alla er ute som kan relatera till det här: Du är perfekt exakt som du är och låt aldrig någon trycka ner dina drömmar eller din kroppstyp. För det är bara du som vet vad du kan göra med dig själv och vad du kan utveckla. Låt aldrig någon stoppa dig! Fortsätt kämpa! Och till er tråkiga människor som lever efter normerna det här är till dig: Jag gör vad jag vill med min kropp, jag får bygga muskler även om jag är tjej eller inte. Jag kan vara duktig på min sport även fast jag är smal. Jag äter, jag tränar, jag mår bra och jag lever. Istället för att lägga den där unkna kommentaren om att jag är smal men duktig kan du kasta med en gång. Säg istället ‘’Wow vad duktig du är’’ PUNKT. Tack för mig!

Vill du komma i kontakt med skribenten?

Skriven av Tilia Garland, 15 år, Uppsala
tiliagarland@gmail.com