Jag vet vem jag är och jag står för det

Jag går i korridoren och varenda dag får jag kommentarer som, -Du är så jävla ful, så jävla tjock… Du kan lika gärna dö. Min kropp, min alldeles egna kropp. Jag bestämmer exakt vad jag gör och vad jag har på mig på min egna kropp. Folks kommentarer, folk som kommenterar min kropp på ett negativt sätt. Min kropp som får ta så mycket skit, som får höra så negativa saker om hur tjock jag är, om hur ful jag är, om hur jag behöver ändra på mig själv. Är det fult att vara tjock? Varför trycker man ner andra pga att dem är “tjocka”? Så många tankar i mitt lilla huvud som snurrar så mycket. Hur ska det sluta?

Det började redan vid barnsben, när jag satt ute i det kalla regnet och bara längtade efter att mamma skulle komma och hämta mig. Redan på dagis började orden komma, alla kommentarer, när 6-7 åringar började dela in varandra i kategorier för “ful och tjock” och “fin och smal”. Jag hade en bästa vän, hon hette Phideli. Jag och Phideli har alltid varit extremt olika på utsidan, hon var väldigt blond, smal, gullig, lite precis så som alla ville att man skulle se ut. Men jag var snarare raka motsatsen, jag har alltid varit större än alla andra och fick ofta höra det, jag var även brunett och brydde mig inte så mycket om hur jag såg ut. Våra kompisar jämförde oss väldigt ofta och Phideli fick ofta frågor som “varför är du ens vän med henne?”. Själv så gjorde det ont i mig varje gång hon fick frågan för det gjorde att jag ställde mig frågan själv, “varför är hon vän med mig?”. I min uppväxt har alla stört sig på att jag är som jag är, jag vet vem jag är och jag står för det. Jag är inte som andra eftersom att jag alltid har varit raka motsatsen till vad folk har förväntat sig av mig, folk förväntar sig en gullig och tjejig tjej som älskar rosa men jag var inte sån. Jag gillade Spiderman och ÄLSKADE verkligen färgerna blå och röd, det stack lite i folks ögon när jag stack ut och var mig själv. Jag har alltid varit väldigt killig av mig och har hellre spelat fotboll med killarna än att sitta inne och rita med tjejerna. Dock i de yngre åren så gick jag och min syster i samma skola så när det var någon som var elak kunde jag alltid gå till henne, tyvärr så är hon 5 år äldre än mig så när jag skulle börja 2an så slutade hon i min skola. Det var tungt att veta att jag var utan henne, det var alltså ingen som kunde stå upp för mig längre.

När jag redan som 9 åring fick höra av min läkare att jag inte dög för samhället, att mina föräldrar måste sätta mig på en sport för att jag ska få röra på mig och kanske förlora lite vikt. När jag sitter där utan tröja framför min astma läkare och han stirrar på mig som om jag vore ett enda stort fel. Det är så fel av hela samhället att sådana läkare ens ska få vara läkare, varje gång jag ser honom så känner jag en sån vrede. Ni vet känslan när man är så arg att man bara vill springa, springa så långt bort att jag inte ens vet vart jag är, springa så långt bort från en spegel att jag aldrig ska behöva se mig själv igen, springa så långt bort att jag aldrig någonsin kan bli dömd av någon igen. Det som har satt spår i mig hände dock under de senare åren. För mig så är det rätt okej att barn på dagis tycker till om saker och ting eftersom att allting är nytt för dem. Men när man kommer upp i en ålder på 12 år så tycker jag faktiskt att man kan ta och bete sig som en människa. Känslan av att komma hem från skolan och ingen har pratat med mig på hela dagen och sen få ett samtal. Det där samtalet förstörde hela min uppväxt, att sitta som 12 åring och min bästa vän sitter och skriker på mig att jag är helt jävla dum i huvudet, att hon hatar mig mer än allt och att jag har förstört hela hennes liv var verkligen det värsta som hade kunnat hända mig då. Jag kan ju inte vara den enda som tycker det är fel när man i tonåren sitter och beter sig som en 5 åring, eller vad tycker ni? Det gör mig bara så frustrerad hur föräldrar kan uppfostra sina barn till att dem kan behandla andra individer hur som helst!

Jag tror att vi måste försöka se på varandra som att alla har lika mycket värde, det tas upp i tidningen osv hela tiden om hur bra det är i Sverige för att alla accepterar varandra. Men ändå så är det folk var och varannan dag som som tar sitt liv över att dem kanske någon gång har blivit mobbade eller att dem har gråtit sig till sömns varje kväll utan att det är någon som någonsin kommer att få reda på det. Det är för mycket skitsnack om kroppar i dagens samhälle och sociala medier gör det inte bättre. Vi måste lösa detta problem innan det spårar ut totalt, eller vad tycker ni? Folk ska inte behöva leva ett liv med ångest var och varannan dag, alla har rätten att må bra. Ingen ska behöva höra att man måste ändra på sin kropp för annars kommer denna röra aldrig tar slut.

Vill du komma i kontakt med skribenten?

Skriven av Tova Wahl, 15 år, Vänge (Uppsala)
tovawahl04@gmail.com