Klassisk tolkning begravs i sand – intervju med regissören Johan Paus

Regissören Johan Paus drivs av att försöka förstå världen. Det gör han helst genom att närma sig det som är allra svårast att begripa. ”Det är då teater blir som bäst, tycker jag”.

Det är 70 år sedan britten William Golding, influerad av andra världskrigets härjningar, skrev sin roman ”Flugornas herre”. Boken är en av den moderna litteraturhistoriens mest kända och lästa verk och trots att många årtionden har förflutit sedan den kom ut, är dess tema alltid högst relevant. Det är en av anledningarna till att nybakade regissören Johan Paus ville sätta upp pjäsen på Lillan.

–Jag läste boken redan på mellanstadiet, men jag tycker att den är än mer aktuell idag. Vi ser ett ökat våldsläge i världen, och våldet kryper närmare oss. Jag tänker på Ukraina, men också på våldet mellan unga människor i vårt eget land. Därför blir det extra viktigt att ta i de här svåra ämnena. Om man inte vågar göra det med en humanistisk vinkel, så är det väldigt lätt att hamna i ett ohumanistiskt svar, säger han.

Lillans scen är fylld med en rekordstor ensemble – elva skådespelare! – och 15 ton svart akvariesand. I övrigt är rekvisitan sparsmakad. Det är en rå och blodig tvåaktare som skildras, ibland på ett lekfullt sätt.

–Det här är en berättelse om unga människor. Det är en grupp skolbarn som flyr från ett hemskt krig. Deras flygplan kraschar och de hamnar på en öde ö där de tvingas försöka överleva i en allt våldsammare maktkamp. Leken är ett sätt för barn att förstå världen. Barn leker det de vet. Och de hierarkier man bär med sig, formar en, säger Johan Paus.

William Golding själv lär ha sagt att ”Flugornas herre” handlar om människans inneboende ondska. Men vad säger du om den tolkningen?

–Enligt mig är det en felaktig tolkning. Det låter kanske brutalt, men handlingarna barnen utför, försöker ju lösa nånting. Det är viktigt att inte närma sig våldet som något galet och ”annat”, utan hela tiden försöka förstå och gestalta vad det är barnen försöker lösa genom våldet. Vilka idéer om världen har de med sig som gör att just den handlingen just då är det bästa alternativet? Inte för att det de gör på så sätt blir försvarbar, utan för att förstå. Hur kan den handlingen vara en lösning på ett problem?

Att så många känner till eller har läst ”Flugornas herre” redan innan de går in i teatersalongen, gör att han som regissör lägger stor vikt vid att betona delar av pjäsen hårdare än andra.

–Det är min uppgift att inte låta vissa saker vara för subtila, för då kan publiken missa det. Och så måste jag hela tiden påminna publiken om vilka karaktärerna är: att de är traumatiserade barn på flykt undan krig.

Både han och ensemblen måste hela tiden förhålla sig till den mytiska kvalitet som den här historian besitter, förklarar han.

–Även om publiken består av många som har en relation till boken, så kommer det också många unga som inte har det. Det gör att vi måste komplettera och kontrastera mot de idéer om berättelsen som folk har, samtidigt som vi vill berätta en gripande historia för dem ser ”Flugornas herre” för första gången, säger han och fortsätter:

–Även om alla har rätt att förstå berättelsen på sitt sätt, hoppas jag att vår version ska ge en mer mångfacetterad bild. Kanske ruckar vi på någons idéer, kanske fördjupar vi en annans.

Intervju: Jenny Petersson