"Vi måste bygga för alla göteborgares behov"

För en tid sedan läste jag ett debattinlägg från två företrädare för Västsvenska Handelskammaren. Det var ett inlägg som delvis gjorde mig upprörd. Debattörerna ansåg nämligen att ”huvudspåret bör vara att de med minst ekonomiska resurser ska bo i bostäder som inte nödvändigtvis har byggts i år”.

I klartext innebär det att debattörerna inte anser att göteborgare med lägre inkomster ska bo i nyproduktion. Det ska inte byggas för att möta alla göteborgares behov och ekonomiska möjligheter utan i stället ska vi fortsätta bygga starkt segregerade områden där endast kapitalstarka invånare har möjlighet att bo.

Debattörerna drar också en parallell till bilmarknaden och menar när någon köper en ny bil så blir en begagnad tillgänglig för alla oss andra som inte kan eller vill lägga pengar på att köpa nytt.

Nu är förvisso bostäder och bilar långt ifrån samma sak. En bostad är inte en vara som du kan välja eller välja bort – det är en grundläggande mänsklig rättighet att ha ett hem.

Men om vi ändå håller oss kvar i bilvärlden skulle jag vilja påminna om att det tillverkas och har tillverkats bilar avsedda för olika behov och i olika prislägen. Ett exempel är Citroen 2 CV som började produceras 1948 för att ge fattiga jordbrukare möjlighet att skaffa en bil för att kunna transportera sina varor till marknaderna och själva kunna utföra service med enkla verktyg.

Bilen var utstuderat enkel och alla onödigheter bortskalade. Det går däremot inte att säga om den bil som samma tillverkare lanserade sju år senare och som fick namnet DS. Ett namn som på franska utläses déesse vilket på svenska betyder gudinna och som säger en hel del om vad för slags bil detta var.

DS var en ytterst exklusiv, tekniskt avancerad och lyxig bil och som vände sig till en helt annan målgrupp än 2 CV.Och som naturligtvis hamnade i en helt annan prisklass.

Trots de stora skillnaderna uppfyllde båda modellerna alla de grundkrav som går att ställa på en bil. Detsamma måste naturligtvis kunna gälla bostäder.För vi kan inte ha ett samhälle som bara bygger nytt för de bäst bemedlade och där det enbart är marknadskrafter och inte behov som styr.

För övrigt haltar debattörernas liknelse med bilproduktion rejält… för det är inte jämförelsen med att äga en bil som är kopplingen till att ha en egen bostad. Det är snarare rättigheten att kunna transportera sig. Var är bostadsmarknadens motsvarighet till den mer hållbara kollektiv- och cykeltrafiken? Det förstnämnda ett självklart område för politiken att säkra upp, liksom bostadpolitiken borde vara.

Det finns en rad åtgärder både för att få igång byggandet och för att pressa priserna nedåt. Det aviserade statliga investeringsstödet till små och billiga hyresrätter är ett steg i rätt riktning, liksom översynen av skatteregler och förslagen att korta överklagandeprocessen och snabba upp regelverken kring detaljplaner och bygglov.

Ett annat exempel på att det går att pressa kostnaderna är de så kallade Kombo-hus som branschorganisationen Sabo lanserat och som börjat byggas på allt fler håll i landet. Mer industriellt byggande, stora volymer och färdiga ramavtal har lett till att en lägenhet i ett Kombo-hus har ungefär 25 procent lägre hyra än vad som är sedvanligt i nyproduktion.

Däremot finns det inga som helst belägg för att den lösning som debattörerna för fram; nämligen att införa marknadshyror eller friare hyressättning som debattörerna kallar det, skulle leda till ett högre byggande.

Enligt länsstyrelsens årliga bostadsmarknadsanalys har tre av fyra kommuner i Västra Götaland i dag ett underskott av bostäder. Det gäller alla upplåtelseformer, inte bara hyresrätter utan också bostadsrätter och villor. Så trots att det är helt fri prissättning på de två sistnämnda boendeformerna är även de en bristvara.

Det visar att det knappast är prissättningen som är problemet – det är snarare så att det finns starka krafter som har allt att tjäna på att bostadsbristen består. Ett ökat utbud som bättre motsvarar behoven skulle ju nämligen medföra att dagens minst sagt goda vinstmarginaler sjunker.

Så i stället för att bygga utifrån människors skiftande behov och betalningsförmåga har vi fått ett skenande prisrally uppåt på villor och bostadsrätter som allt färre har möjlighet att hänga med på. Detta samtidigt som dagens hyror i nyproduktion redan ligger på smärtgränsen för vad vanliga människor har råd med.

Fast så behöver det inte vara. Men då behöver vi en socialt inriktad statlig bostadspolitik och kommuner som tar ett tydligt ansvar för bostadsförsörjningen och också ställer krav inte bara på att det ska byggas utan också hur och för vem.

Anna Lönn Lundbäck, regionchef Hyresgästföreningen västra Sverige