Debatt: Var ska vi bo när staden förvandlas till ett varumärke?

Alla orter strävar efter tillväxt. Detta är en fråga som brukar skapa politisk enighet. Olika konsulter vallfärdar till kommunledningarna med sina recept på tillväxt. Alla Googlar på alla och till slut kan vilka dumheter som helst upphöjas till sanningar och personliga tyckanden förvandlas till vetenskapliga bevis. Marknadshyror sägs vara lösningen på bostadsbristen. Tanken är att rörligheten på bostadsmarknaden ökar om människor inte längre har råd att bo i stadskärnorna eller i en större lägenhet. De som har bra inkomster ska alltså bo centralt och de med mindre inkomster ska bo i mindre centrala lägen. Stora resurser läggs ned på att skapa attraktiva stadskärnor och att bygga stadens varumärke.

Problemet är att ett införande av marknadshyror kommer att skapa ett segregerat samhälle. Internationella exempel förskräcker. En tre-rumslägenhet i London kostar mellan 30 000 – 40 000 kronor per månad. I Tyskland uppstår liknande problem och regeringen i Berlin tvingas ta fram ett lagförslag för att begränsa hyresnivåer. Om en marknad ska fungera måste det finnas en balans mellan utbud och efterfrågan och detta är inte och kommer inte heller att vara fallet på bostadsmarknaden.

De olika recepten som presenteras för att skapa tillväxt i städerna leder ofta till resonemang som rent av är cyniska. För att skapa tillväxt behövs en inflyttning av ”rätt typ av medborgare”. Kreativa och välavlönade personer som bidrar till tillväxten efterfrågas. Höga hyresnivåer eller skenande priser för bostadsrätter och villor ses inte som ett problem utan som en möjlighet. Om priserna är höga visar detta att det är fråga om en attraktiv ort. Orten får inflyttning av de människor som kommunen vill ha som medborgare. Vi bygger stadens varumärke och tänker inte på vilka sociala effekter som den förda politiken får. Som en del i den förda politiken säljs delar av allmännyttan ut för att senare omvandlas till bostadsrätter.

Staden ska växa och det blir allt vanligare med privata/offentliga partnerskap mellan fastighetsägare och kommuner/kommunala bolag. Politiken flyttar från stadshuset och man slipper debatt och insyn.

Journalister intervjuar ekonomer på olika banker om det finns en risk för en bostadsbubbla och ekonomerna lugnar marknaden, men vad ska en företrädare för en bank svara när hela affärsidén handlar om att låna ut pengar? Ja inte lär de säga sanningen. Det vore tjänstefel. Riksbanksstyrelsen som väl får anses som mer neutral tvingas hålla uppe räntan för att utvecklingen inte ska skena iväg. Få verkar lyssna på farhågorna om en bostadsbubbla. Om jag är skyldig tre miljoner och räntan stiger med ett par procent samtidigt som priserna faller – då uppstår en bostadsbubbla. Två procent på tre miljoner blir 60 000 kr per år! Människor råkar då illa ut och kan hamna i en skuldfälla. Det finns många människor som i samband med en skilsmässa tvingats sälja sin villa eller bostadsrätt vid fel tidpunkt. Följden har blivit livslånga skulder.

Stadspolitiken hänger samman med bostadspolitiken.  Från Hyresgästföreningen vill vi verka för allas rätt till en god bostad till en rimlig kostnad. Det måste byggas fler hyresrätter som människor har råd att bo i. Hyresrätten bidrar till en balans på bostadsmarknaden. Något måste göras! Vi kanske till och med måste ta det numera förbjudna ordet ”statliga subventioner” i vår mun.

Var ska vi bo när staden förvandlas till ett varumärke?

Henry Magnusson 
Regionchef
Hyresgästföreningen region Norrland