Feokromocytom och paragangliom

Feokromocytom och paragangliom klassas som neuroendokrina tumörer, där feokromocytom är lokaliserade i binjuremärgen och paragangliom är lokaliserade i extraadrenala sympatiska eller parasympatiska paraganglier^1,2. Paragangliom kan därmed vara lokaliserade på olika ställen i kroppen.

Det är vanligt att feokromocytom och sympatiska paragangliom överproducerar hormoner, antingen permanent eller så kommer det i attacker. Detta kan ge symtom som högt eller svängande blodtryck, huvudvärk, svettningar, hjärtklappning, blekhet och ångest. De paragangliom som inte överproducerar hormoner är ofta lokaliserade i huvud-halsregionen och kan ge symtom som hörselnedsättning, hosta och smärta på grund av att de trycker på närliggande nerver.

Hur vanligt är feokromocytom och paragangliom?

Feokromocytom och paragangliom är ovanliga tumörformer. Feokromocytom drabbar mellan 2 och 8 personer per miljoner invånare per år¹. Exakt hur många som drabbas av paragangliom är inte exakt känt.

Genetiska orsaker

Hos omkring en tredjedel av alla som insjuknar i feokromocytom och paragangliom är orsaken en medfödd sjukdomsorsakande variant, vanligtvis i någon av generna VHL, RET, SDHA, SDHB, SDHC, SDHD, SDHAF2, TMEM127, MAX, NF1 och MEN1. Hos enstaka individer har man hittat medfödda sjukdomsorsakande varianter i andra gener som exempelvis BAP1.

Hos ungefär lika många orsakas feokromocytom och paragangliom av somatiska sjukdomsorsakande varianter i någon av dessa gener. En somatisk variant uppstår i en enda cell på grund av att arvsmassan (DNA) skadas, vilket till exempel kan ske när celler kopierar sitt DNA i samband med celldelning. Detta är något som sker hela tiden under livet men oftast så repareras dessa skador. Med stigande ålder ökar dock sannolikheten för att en individ har samlat på sig tillräckligt många skador för att en cell ska omvandlas till en cancercell. Personer med en somatisk sjukdomsorsakande variant saknar familjehistoria för feokromocytom och paragangliom.

Vissa av de som insjuknar i feokromocytom eller paragangliom saknar en familjehistoria av feokromocytom och paragangliom trots att de har en medfödd sjukdomsorsakande variant i någon av generna ovan. Detta beror på att sjukdomsorsakande varianter i generna som orsakar feokromocytom och paragangliom inte alltid leder till att bäraren utvecklar tumörer. Detta kallas för nedsatt penetrans. För några av generna är det även enbart individer som ärver anlaget från sin far som utvecklar sjukdomen (på grund av så kallad maternell prägling). Enligt vårdprogrammet rekommenderas därför alla individer som insjuknar i feokromocytom eller paragangliom genetisk testning av minst VHL, RET, SDHB, SDHD och NF1 och helst även SDHA, SDHC, SDHAF2, TMEM127, MAX och MEN1. Samtliga gener analyseras vid GeneMate^®-testet för ärftlig cancer.

Riskminskande åtgärder för friska bärare

Vilka friska bärare som erbjuds kontrollprogram beror på i vilken gen den sjukdomsorsakande varianten är lokaliserad samt om man är första- eller andragradssläkting till någon med feokromocytom eller paragangliom. De kontroller som ingår är biokemisk screening, helkropps-magnetkameraundersökning samt kliniska kontroller med olika intervall. En mer detaljerad beskrivning för respektive gen hittar du här.

Anna Hellquist, Genetisk vägledare på iCellate Medical AB samt Medicine Doktor i Cell- och Molekylärbiologi

Referenser

1. https://kunskapsbanken.cancercentrum.se/diagnoser/binjuretumorer/vardprogram/feokromocytom-och-paragangliom/
2. https://sfmg.se/download/riktlinjer/Cancergenetik/Arftligt-feokromocytom-paragangliom_170627.pdf