En morgon är allt annorlunda

Vi befinner oss i en tid där överraskningarna inom politikens område duggar tätt. Institutioner som skapat trygghet under generationer och setts som mycket trögrörliga, där beslut fattas med klokskap, och processerna får leda fram till den slutgiltiga versionen. Men nu fattas ödesdigra beslut i egenintresse, utan process, utan dialog. Det är oroande för världen och det känns nästan märkligt att vakna upp på morgonen och notera att nu är allt annorlunda.

Att arbeta för en stärkt lokal demokrati är bara möjligt när medborgarna själva accepterar att det inte är styrning genom majoritetens förtryck utan ett samhälle byggs där alla medborgare får sina rättigheter tillgodosedda, där även den svagaste får en möjlighet, ett samhälle som byggs med omsorg om alla, för en medmänskligare och bättre värld. Alternativet är det vi börjar se nu.

Som vanliga privatpersoner så finns det något spännande över det som är oväntat och det plötsliga. Vi värdesätter att inte varje dag är den andra lik. Att livet innehåller en god dos av nya utmaningar, uppgifter och händelser. Samtidigt har människan olika sätt försökt göra livet mer bekvämt och behagligt, och i viss mån något mer förutsägbart. Jag tror att de flesta av oss önskar att livet inte ska vara helt oförutsägbart utan att det ska finnas en slags grundtrygghet. Här har generationer före oss skapat mängder med innovationer men också lagar som stöd för den önskan. Så utöver smarta tekniska lösningar och innovationer så har vi önskat en modell ”där ett land ska på lag byggas”. Att känna trygghet med ett tydligt rättssystem med likhet inför lagen. Att lagar och inriktning ska vara en trögrörlig process, och inte att dagsformen avgör vilket beslut som ska fattas. Att skapa kriterier och rutiner som gör att överraskningsmomenten är få, att livet på så sätt ska vara mer förutsägbart.

Som människor vill vi att överraskningar och spänning ska ske på våra egna villkor, samtidigt som vi allt som oftast är trygghetsökande. För mycket val och för många alternativ kan bara bli för mycket, vi kan t.o.m. numer känna det som tungt att behöva välja mobiloperatörer, elbolag, och tandläkare och allt där emellan. Inte så att någon vill tillbaka till tiden där någon snorkig person på televerket sa att det dröjde tre veckor att laga telefonen, inget alternativ, ingen möjlighet att ställa någon till ansvar. Så till viss del önskar vi det oväntade och spännande, men inte för sådant som påverkar våra livsmöjligheter eller begränsningen av dem.

Sedan andra världskriget har också politik och fria val vant oss vid att politik och medborgarinflytande är något självklart och processer med att byta från vänster- till högertrafik, är något vi får säga vår mening om, och även när det inte blir precis som vi röstade så känns besluten trögrörliga, att många instanser får tycka till och besluten genomförs i en ordning som skapar trygghet och övergången säker. Den tiden känns plötsligt väldigt avlägsen. Den ger oss oro.

Nu ställs vi alla återigen inför de viktigaste av alla val i livet. Ska vi säga något eller ska vi hålla tyst? Ska vi stå upp för den som är svag, den som lever i utsatthet, eller ska bara betrakta det på avstånd. Höjer vi rösten bara när det är något som drabbas oss, vår skola, vår familj, vår välfärd, vår ekonomi eller har vi förmågan att riskera lite av allt vi har för att göra något som är bättre för någon annan. All förändring sker där du och jag befinner oss, och världen kan förändras och fler säger sin mening, om fler ställer upp för den som är svag. Det lokala kan påverka det globala.

Om vi är tysta – då kanske det en morgon allt också är annorlunda för dig?

Johan Lilja, generalsekreterare ICLD