Replik: Att asyllagen var retroaktiv var det stora misstaget

I DN 10 april skriver narkotikapolisen Lennart Karlsson insiktsfullt om de ensamkommande barn och ungdomar som sökt asyl i Sverige. Här vill vi fördjupa förståelsen av vad som skapat deras situation och vad den nuvarande asylpolitiken riskerar att leda till.

De bär på trauman, skriver Lennart Karlsson. Det gäller även dem som klarat sig bättre. Ungdomar som flytt utan sina föräldrar bär på svåra minnen och en ständig oro för sina kära. En oro som får näring av nyhetsflödet – förtryck, bilder på barn som skjuts ihjäl, sönderbombade shiamuslimska moskéer och flickskolor, människor fördrivs från sina hem. Därtill traumat av att inte bli trodd av svenska myndigheter, att vänta många år på besked om uppehållstillstånd, att inte få arbeta. Att inte bli sedd och respekterad. Att inte tillåtas bli en fullvärdig medlem av samhället och göra sin plikt.

Vi har som frivilligorganisationer stöttat ett stort antal ensamkommande ungdomar som kom 2015-16 så att de inte fallit ner i avgrunden. Vi har öppnat våra hem och plånböcker som ett alternativ till missbruk, prostitution och kriminalitet. De allra flesta ungdomar har lyckats klara sig från den undre världen. Få av dem har dock fått professionell hjälp för att kunna hantera sina trauman.

Det svenska samhället har svikit ungdomarna. Lagen som reglerade deras rätt till uppehållstillstånd ändrades juli 2016 med retroaktiv verkan och deras möjligheter till asyl försämrades kraftigt. En retroaktiv lagändring anses inom andra områden som rättsvidrig, men för migrationsrätt har det accepterats av riksdagen och domstolarna. De afghanska ungdomarna fick vänta flera år på att få sina fall prövade och tvingades leva i en tärande osäkerhet med knapp ekonomi. De utsattes för ovetenskapliga medicinska åldersbedömningar. Inte minst plågsamt är att de ständigt blir misstrodda om sina asylskäl, påstås ljuga om sin ålder och får bära skammen över brott som enstaka landsmän begått. Asylhanteringen och bemötandet i Sverige har förvärrat deras trauman, trots stora insatser från civilsamhällets frivilliga hjälpare.

Detta tvingar in allt fler i det skuggsamhälle som alla säger sig vilja motverka. Det är, som Lennart Karlsson påpekar, en minoritet som fastnat i drogmissbruk och kriminalitet. Men den svarta arbetsmarknaden frodas när unga människor inte tillåts arbeta lagligt utan tvingas leva på gåvor från civilsamhället eller i bästa fall Migrationsverkets bidrag på 1 800 kronor i månaden.

När tusentals nya flyktingar söker sig till Sverige är det viktigt att inte upprepa misstagen från 2015-16. En del är att tillåta alla att arbeta för sin försörjning. Men det gäller också att ge upprättelse åt dem som drabbats av den retroaktiva lagändringen. Detta gäller uppskattningsvis 6 000 afghanska medborgare plus ett mindre antal av andra nationaliteter. Att ge dem uppehållstillstånd och rätten till ett ordnat och hederligt liv är en god investering mot den växande svarta arbetsmarknaden och samtidigt en markering att Sverige har lärt av sina misstag.

Redaktionen för civilsamhällets vitbok Den onödiga flyktingkrisen:

Karin Fridell Anter, ordförande för föreningen Stöttepelaren

Ingrid Eckerman, grundare av nätverket Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Carin Flemström, ordförande för Haninge frivilliga familjehem

Birgitta Göransson, Skyddsvärnet i Göteborg

Jan Stattin, Stoppa utvisningarna till Afghanistan!

Solveig Freudenthal, Etikkommissionen i Sverige

Karlsson, Lennart. Upprepa inte misstagen med de ensamkommande! DN Debatt 10.4.2022

Media äger rätt att återge texten med angivande av författare och källa.