Att aldrig få permanent uppehållstillstånd: "Jag är en av dem som drabbas"

Detta brev kom från Muhammed J. som på grund av sin utsatta situation inte vill ange sitt riktiga namn.

Snart ska riksdagen rösta om att inte längre ge permanenta uppehållstillstånd till flyktingar. Jag är en av dem som kommer att drabbas och undrar hur ni kan tro att detta skulle göra att jag integreras bättre.

Jag är 25 år gammal. Jag är född i Afghanistan och kom till Sverige när jag var 15. När jag sökte asyl fick jag tillfälligt uppehållstillstånd och flyktingstatus. Jag tog studenten med bra betyg och började läsa en teknisk universitetsutbildning. Men jag var så orolig över det tillfälliga uppehållstillståndet så jag avbröt studierna och började jobba. Ett fast jobb skulle ge mig permanent uppehållstillstånd. Då skulle jag känna mig trygg och så småningom kunna börja plugga igen.

Jag har jobbat på flyttfirma, som butiksbiträde och som truckförare på lager. Så kallade enkla jobb som har gett mig en liten lön men aldrig fast anställning. I sådana här branscher brukar man hela tiden byta ut personalen för att slippa ta ansvar för fast anställda.

Uppehållstillståndet måste förnyas vartannat år. Under en viss period måste jag ansöka om att få leva i det land som är mitt hem, få behålla min bostad och få fortsätta jobba. Under väntetiden på flera månader lever jag i ett undantagstillstånd. Jag är hela tiden rädd att Migrationsverket ska tycka att Afghanistan är ett säkert land som jag kan återvända till. Jag kan inte planera för framtiden, varken utbildning, jobb eller bostad. Medan jag väntar får jag inte lämna Sverige för att hälsa på min mamma i det land där hon är flykting.

Och så får jag mitt nya tillstånd. Men om ett och ett halvt år ska jag in i limbo igen. Gång på gång. Hela livet, om det nya förslaget blir verklighet.

Min älskade bor i ett annat land. Vi kommer aldrig att kunna gifta oss och bilda familj eftersom jag inte kan garantera hennes försörjning i två år.

Jag kommer aldrig att få ett kvalificerat jobb om arbetsgivaren inte kan tro på att jag blir kvar i Sverige. Jag är dömd att vara en evigt otrygg och fattig och ensam tillfällighetsarbetare.

Men då kanske någon frågar ”varför blir du inte svensk medborgare? Då skulle du få trygghet och slippa allt detta.”

Mitt svar är: Jag vill inget hellre. Men jag får inte. För att bli medborgare måste man kunna styrka sin identitet. Det kan jag inte. Jag levt som flykting i hela mitt liv och har inga papper från Afghanistan. Och det skulle ändå inte ha räckt, för Migrationsverket godkänner inga afghanska ID-handlingar. Dessutom säger Migrationsverket att jag har levt i Sverige med två olika identiteter, eftersom Migrationsverket inte trodde på min ålder för tio år sedan utan bestämde att jag var två år äldre.

Så min fråga till er som talar om ”integrationsskuld” och ”stram invandringspolitik”: Ni vill att jag och tusentals andra i min situation aldrig ska få permanent uppehållstillstånd. På vilket sätt skulle det öka integrationen?

Media kan återge texten med angivande av källa.

Kampanjen För en human migrationspolitik

Till Namninsamlingen

Se också Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar som ger ekonomiskt stöd till de unga f.d. ensamkommande som efter tio år i Sverige åter blivit papperslösa utan möjlighet att försörja sig.

Bidra till pressmeddelandena!