Julklappen till regeringen och Migrationsverket: Ett självmord - eller flera?

Natten till idag berättade en afghansk ungdom på facebook att en av hans klasskamrater begått självmord. Bilder av honom lades ut. En frisk och glad tonåring som inte finns bland oss längre.

Detta självmord är ännu inte bekräftat på annat sätt. Under oktober och november var det minst tio ungdomar som begick fullbordade självmord. Det kan ha varit fler - de samlas in "manuellt" av #Vi står inte ut eftersom de inte kommer med i Socialstyrelsens register. Två av dem hade uppehållstillstånd men klarade ändå inte av att leva vidare. 

De sista veckorna har väldigt många fått sin nya ålder 18 år och sina avslag. Med kort varsel ska de flytta från sitt nuvarande boende. Julen ska tillbringas i ensamhet i något stort vuxenboende i skogen, där han inte känner någon. Sedan kommer sysslolösheten när skolorna börjar. Kanske finns inga kommunikationer till tätorten. Vad ska han göra när ångesten kommer krypande? 

Kanske tänker de på sin första jul i Sverige. Hur de just hade tagits emot med ganska öppna armar, fått en varm säng, mat, kramar. Smakat på de konstiga traditionerna i det här konstiga landet. 

Kanske tänker de på sin andra jul i Sverige. När de förstod samhället runt omkring, när de kunde kommunicera på svenska. När de fått vänner bland afghaner och svenskar. När de visserligen hade oro i magen på grund av nya lagen, men ändå kunde delta i julpysslet. 

Kanske tänker de på hur julen i förvaret är. Där klimatet har hårdnat. Där man inte tillåter kramar vid sista besöket före deportationen. Där man skyller på personalbrist trots att besöket var beställt tre dagar i förväg. 

Det svaga ljus de ser i mörkret är kanske vetskapen om att det finns många svenskar på deras sida. Annars är framtiden svart. Inget hopp om ett rimligt liv. Inget hopp om en familj. Sviken av hela världen. Att gå under långsamt i ett land där man aldrig varit. "Bättre jag dödar mig här än att talibanerna gör det." 

Hur många fler av de 10 000 ska begå självmord innan ni lyckats få iväg dem?

Om nu regeringen och Migrationsverket inte bryr sig om hur många afghanska ungdomar som går under borde de kanske fundera på människorna som finns runt omkring dem. Det är uppemot 100 000 hjälpare som far väldigt illa av detta. Vanliga människor, med normal förmåga till empati, som sökt sig till människovårdande yrken eller volontärarbete.

Vad samhället förlorar ska vi inte tala om. När 100 000 förlorar tilliten till politikerna, rättssamhället. När barn växer upp med att människor från andra delar av världen kan behandlas hur som helst. 

Media äger fritt återge hela eller delar av denna text med angivande av författare eller källa: Ingrid Eckerman, Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar!