Min resa – från mörker till ljus. En ung afghan berättar

Jag kom till Sverige år 2015 med drömmar om en trygg framtid. Men det blev en lång kamp. Första gången jag kallades till intervju tog det ett och ett halvt år. Sedan kom avslaget. Jag överklagade – men fick avslag igen. Jag minns att jag tänkte: “Nu får det vara nog. Det är dags att lämna allt.”

Jag var redo att åka till Tyskland eller Frankrike. Men så kom gymnasielagen – och jag såg en strimma ljus. Jag kämpade, lärde mig språket, gick klart utbildningen, fick jobb på en restaurang. Jag började känna hopp igen. Men allt rasade när jag upptäckte att min arbetsgivare betalat ut 1500 kr för lite i semesterersättning. Jag skickade in löneunderlaget till Migrationsverket – och fick avslag. Jag överklagade. Ännu ett avslag. Ett slag till.

Jag sökte arbetstillstånd. Svaret: du måste lämna Sverige och söka från ditt hemland. Det kändes som att mitt hjärta gick sönder. Jag var så trött. Så tom.

Jag jobbade då med barn. Jag gick till rektorn med tunga steg och sa att jag inte orkar mer – att jag måste lämna. Mina kollegor grät. Vi grät tillsammans. Inte bara för mig – utan för en framtid som inte blev som vi hoppats.

Jag reste till Frankrike. Där sökte jag asyl, men fick ett Dublin-beslut.** Jag tvingades gå till polisen och skriva under varje vecka. Jag kände mig som en brottsling. Efter en och en halv månad orkade jag inte mer. Jag åkte till Tyskland – där hoppet levde lite starkare.

Men boendet jag hamnade i var en mardröm. 8–9 personer i ett rum. Många tog droger. Poliser kom mitt i natten för att hämta folk. Jag vågade inte sova i mitt rum. Ibland sov jag på andra platser, ibland ute i skogen. Jag minns en natt när jag vaknade blöt, kall, ensam – och rädd. Rädd för att bli tagen. Rädd för framtiden. Rädd för att aldrig få vila.

Men mitt i mörkret fann jag en kyrka. De gav mig tak över huvudet, värme och vänlighet. Jag fick sova där i en och en halv månad. Sedan kom jag tillbaka till boendet, fick dela lägenhet med tre andra, och började läsa tyska. Ett steg i taget.

Och så – förra veckan – kom beslutet: Jag får stanna. Jag får börja om.

Jag säger inte att det är lätt att få uppehållstillstånd i Tyskland. Det är det inte. Men det är inte omöjligt. Så till dig som kämpar: Ge inte upp! Vänd blicken mot andra länder! Det finns fortfarande platser där hoppet lever.

Jag vill att min berättelse ska ge styrka till den som kanske just nu befinner sig i sitt eget mörker. Efter varje mörker kommer ett ljus. Efter varje svårighet, en lättnad.

Efter varje kall och mörk vinter kommer en färgstark vår och en varm sommar.

Och till alla er som har stöttat mig och som har delat min glädje när det äntligen gick bra: Tack för er värme, er kärlek och er medmänsklighet. Det betyder mer än ni kan ana. I en värld där mycket känns kallt, har ni visat att det fortfarande finns hopp.

______

* Mehdi heter egentligen något annat.

** Dublinöverenskommelsen innebär att man måste vänta länge på att få söka asyl i ett EU-land om man redan har sökt i ett annat.

Media äger rätt att publicera texten med angivande av författaren (Mehdi Yousofi) och källa.

Läs fler ungdomars berättelser i Stoppa utvisningar till Afghanistan!

Läs fler berättelser i Den onödiga flyktingkrisen.

Se också:

Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar ger ekonomiskt stöd till de unga f.d. ensamkommande som tvingas fortsätta sin flykt efter tio år i Sverige.

Tidöavtalet – ett hot mot demokratin.

Bidra till pressmeddelandena!