Rune: Lättare att jobba med döende unga än med utvisningshotade

Pressmeddelande -

Rune: Lättare att jobba med döende unga än med utvisningshotade

Författare: Rune Bergman, ideellt familjehem för 18-åring

Jag arbetade som sjuksköterska på -90 talet. På Södersjukhuset arbetade jag på Hiv-Aids avdelning 53. Jag arbetade även på Noaks Ark och deras gästhem. Då fanns inga bromsmediciner som gjorde något för överlevnad, egentligen bara ett förlängt lidande. Medellivslängden efter första aidsdiagnos var ungefär 2 år. Hiv kunde man burit länge men när det blev manifest så gick det snabbt OCH mycket plågor och lidande. Jag vet faktiskt inte hur många jag suttit med till deras sista andetag. Jaaaa det var en svår tid, egna vänner lämnade oss, och våra patienter. Men det fanns ett slut, man bearbetade och var med i hela processen. Vi var många som hjälpte varandra, både vi personal och vänner, vänner som också var patienter i olika faser av sjukdomen.

Döden kan också vara mycket vacker, när det fungerar bra. Mitt yrke då var svårt men vi såg ett slut, vi följde dem till slutet. Och FAKTISKT så var DET lättare än det jag gör nu, fantastiskt när det ÄR fantastiskt, fördjävligt när det är fördjävligt. Hemskt när ungdomar vrider sej i ångest, självskador på olika nivåer. UPP och NER hela tiden. De flesta av dem som utvisas eller deporteras kommer vi antagligen förlora kontakten med. Vi kommer inte veta om de lever eller är döda. Det blir inget avslut som det blev då... Jag har pratat med en gammal arbetskompis och vi är inne på samma spår... DETTA är djävligare..... Några tankar så här kring midnatt.......................

Alla vi som arbetade, alla anhöriga, vänner hade samma mål att följa dem till livets slut på det mest värdiga sätt. Vi hade handledning och vi hade procedurer som hjälpte. Efter döden så tvättade vi den döde och klädde hen. Vi var med den döde och de anhöriga så länge som det behövdes och det kunde bli många timmar. Den personal som hade varit med frigjordes och hade all tid som behövdes. Vänner kom och tog farväl, vi var tillsammans. Vi gick på begravningar, ibland var det traditionellt kyrkkaffe och ibland hade vi FANTASTISKA middagar där vinet flödade och favoritmusiken spelades, dans och gråt och skratt och härliga minnen. Det var fina avslut........

Anonym kommentar på Facebook:

Det var annorlunda, så annorlunda! Vi hade förmånen att vara med dem, mer eller mindre, på hela resan. Den var svår och vi sörjde/sörjer men vi fick en gåva också, gåvan att vara med någon till slutet.

Det som händer nu är något HELT annat. Barn och ungdomar som slits sönder av ett system som aldrig borde funnits! En ångest som bara går på hela tiden! Ångest som vi inte kan ”ta på”! Vi har inte blivit förföljda, torterade, jagade etc (så mkt jävliga saker så jag knappt ens vill försöka föreställa mig)!

Mer material på Hur mår hjälparna?

Media får återge hela eller delar av denna text med angivande av författare och källa.

Ämnen

  • Rättsfrågor
  • Mänskliga rättigheter
  • Politik, allmänt
  • Sociala frågor, allmänt
  • Kriser
  • Flykting-, migrationsfrågor
  • Juridik, rättsväsendefrågor
  • Kommunal service
  • Barn, ungdom
  • Rasism, diskriminering

Taggar

  • afghanistan
  • ensamkommande barn
  • ensamkommande
  • asyl
  • utvisning
  • stoppa utvisningarna
  • moratorium
  • ingrid eckerman
  • #låtdeungastanna

Hemsidan Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! med mer information
Facebookgruppen Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! med över 15 000 medlemmar varav minst en tredjedel afghaner
Uppropet Stoppa utvisningarna av afghanska ungdomar! Ett stort antal läkare, forskare och andra motsätter sig den nya asyllagstiftningen och dess följder. Vi anser att särskild hänsyn måste tas till de ensamkommande tonåringarna med afghansk bakgrund.
Stöttepelaren - stöd till ensamkommande barn och unga En insamlingsförening

Kontakt Ingrid Eckerman ingrid at eckerman.nu 070 55 73 193

Relaterade nyheter