Tuula Dibba: En regnig kväll på stan...

"JAG HATAR SVERIGE" säger han. Orden bubblar ur honom som såpbubblorna jag brukade blåsa som liten. Han pratar och pratar, mycket och länge. Orden tar inte slut.

"Vet du Tuula, i Afghanistan skjuter de dig, man dör på en gång. Här dör man lite varje dag". Jag tänker på hans ord, det han säger. Det stämmer ju, rädslan och ovissheten är lika dödligt som kriget och dess offer.

"Varför ljög de för oss, varför lät de oss komma?", jag har inget svar. Visst vet jag att politiken ändrades, det vet han också. "Ni vill inte ha oss här" säger han. Det är det han känner. Jag lyssnar. Jag vill säga emot, förklara. Jag vill göra bättre, plåstra om såren, men jag gör inte det. Jag är tyst, jag lyssnar. Jag låter honom prata.

"Vet du att det är svårt att känna så här, i två år har jag mått dåligt. I början visste jag inte, men sen, efter två tre månader..". Han berättar om sin tid i Sverige. "Jag trodde att när jag får mitt lma kort, och mitt Ica kort, då får jag stanna. Jag visste inte att det var då det började. Väntan...". Det berättar han för mig.

Han berättar att han kommer från en kultur, från en plats, där man inte litar på någon, där man inte berättar om sina privata saker för andra. Hur skulle han då veta vad han ska berätta för Migrationsverket, och hur ska han kunna veta vem man kan lita på. Hur skulle han kunna veta det? Uppfostrad från barnsben till att inte lita på någon.

"Vet du att Sverige vet inte vad de gör med sina pengar" säger han. Han berättar om vilket slöseri det är att ta emot flyktingar, och sen efter två år utvisa dem. Han förklarar hur dumt det är att göra så. Jag håller med.

Han fortsätter att prata, han säger att han tycker om rasisterna. Jag vill säga emot, motargumentera, försvara, förklara. Jag är tyst. "De är ärliga, de säger vad de tänker. De vill att vi ska åka tillbaka" säger han. Jag fortsätter att vara tyst, men stilla i mina tankar snurrar tankarna om hur mycket jag hatar Sverige just nu.

"Vi kom inte hit som terrorister, eller som dåliga personer" säger han, "jag kan lova dig att alla de afghanska ungdomarna vill gå i skolan och jobba" det säger han med en allvarlig min och med blicken fäst någonstans i fjärran. "Jag kommer från en liten by, jag har inte gått i skolan", jag vet hur mycket han har kämpat sedan han kom. "Vi vill bara leva...".

Efter en lång stund stannar han till, säger att han aldrig har sagt dessa saker på svenska, "min svenska har blivit bättre", säger han. Ja, det har det, tänker jag, och sörjer hur mycket han måste kämpa men respekterar honom för det han gör.

Tacksamt tänker jag att han har öppnat upp lite, att han har fått bubbla av sig, att orden har fått komma ut. Det lättar trycket i bröstet. Men jag vet att det är bara början, dörren är på glänt.

"Kanske kan det bli bättre, om det förändras, om jag får stanna. Men de har tagit två år av mitt liv här". Med en stor klump i bröstet lyssnar jag, hjärtat har frusit till is. Vad är det vi gör med de unga? Vem ska läka alla sår? Stilla sänker jag blicken, och säger förlåt för vad Sverige gör.

Dina ord, mina tankar.
Du berättar, jag skriver.
Jag lyssnar, du lär mig.

A, tack för allt. ❤️

Det står media fritt att återge texten, med angivande av författare.