En ordförandes reflektioner…

Björn Sprängare är sedan januari 2018 ordförande för Institutet Dans i skolan. I denna reflektion skriver han själv om det första året med arbetet dans i skolan.

Den unge, något vilsne mannen, en ”ensamkommande” tonåring följde musiken med hela kroppen och såg mig stint i ögonen. Förmodligen hade han inte väntat sig att möta mig i en dans, jag – en i hans ögon alltför gammal man med grått hår och stela knän. Blicken var nyfiken och glad, precis som min. Vi upplevde båda något vi inte hade förväntat oss. Vi följde koncentrerat det uppgjorda rörelsemönstret, skrattade då vi missade något steg och slog båda ut med armarna i en gest av frihet då dansen var slut. Vi upplevde ett samspråk utan ord, men med starkt engagemang och glädje. Vi kunde båda på något märkligt sätt uttrycka oss i en samstämmighet i kroppsspråket och jag tror att även han upplevde att vi skapat något tillsammans. En stark och märklig upplevelse. Vi sa inget till varandra – det behövdes inte.

Sådan blev en av mina erfarenheter av Dans i skolan-biennalen i maj 2018. Den gav mig i en kort och intensiv stund tillsammans med dansande barn hela det universum som dansen kan förmedla. Här uttrycktes glädjen och sorgen, euforin och smärtan med kroppens språk. Barnen gjorde det alla på sitt sätt, några med vighet och elegans, andra med tafatta steg och återhållen energi. Efterhand ökade djärvheten och frimodigheten och man kunde se hur självförtroendet stärktes ju längre dansandet pågick.

För mig blev mötet med barnen i dansen en omtumlande och inspirerande upplevelse. I dessa tider då barnen rör sig allt mindre, då klimatet i skolan blir allt tuffare, då samtalen mellan barnen vulgariseras tror jag att dansen kan ha en stark och viktig funktion till förändring. Dans är rörelse, ja den kan vara mycket fysiskt ansträngande (jag vet). Det har visat sig att barnen numera leker allt mindre då spel och andra lockelser finns på nätet. Dansen innehåller mycket av leken och det kreativa sökandet efter sätt att uttrycka sig. Dansen kräver också ett mått av disciplin och respekt för andra. Samspelet i dansen förhindrar därför kränkande tillmälen och otidigheter. Dessutom ger dansen barnet tillgång till ett skapande med kroppen som medel. Man kan faktiskt dansa matematik! En hjälp för många som har svårt för regula de tri.

Att få vara med i det arbete som stiftelsen Dans i skolan gör för barnen är därför mycket givande och meningsfullt och jag känner att vi medverkar till att ge barnen en bra förutsättning för att möta livet som vuxna. För mig är det därför en självklarhet att dansen borde utgöra ett eget ämne i skolplanen.

Björn Sprängare
Ordförande i styrelsen för Institutet Dans i skolan sedan januari 2018.