Sveriges kritikerkår enad

På lördagen den 17 november hade Teater Terrier premiär på sin sista föreställning: Best of Dallas. Föreställningen sågs av ett nittiotal åskådare. Under söndagen och måndagen kom den svenska kritikerkårens reaktion. I starkt fördömande och underkännande formuleringar totalsågades föreställningen. Här är några axplock: ”Endimensionellt och stereotypt...Beväpnade med lösrumpor och dildos ger man här gestalt åt den mänskliga själens totala undergång, och det som sagt med sådana överdrifter att det slår över i fars...att gruppen i sitt sista morrande tömmer ut all galla på sensationalismens altare, vilket på hundspråk betyder att bita sig själv i svansen, är kanske inte den mest effektiva av åtgärder inför nya hugg i samtiden." Martin Lagerholm, Kvällsposten ”...idén kan på sin höjd ha tagit en sekund att tänka ut, men drygt två timmar att upprepa fem gånger och förlänga in absurdum...Teater Terrier älskas av sina fans. Men om den inte förmår annat än att maniskt jucka mot publikens ben, är det nog ett klokt beslut att skicka kelgrisen på avlivning.” Nils Schwartz, Expressen ”Det är som om Stefan och Krister skulle utforma en performance om genus tillsammans med konstnären och slafspellen Paul McCarthy.” Tor Billgren, Sydsvenskan ”…här har man vänt upp och ner på den goda smaken: Det sämsta är det bästa, och det är svårt att tänka sig att det kan blir värre… på Terriers scen ges inga dramatiska höjdpunkter, ingen utlösning, inga insikter...den talar till en mycket begränsad grupp människor som känner sig förfinade av att uppskatta det förfulade och som får en kick av att driva med det som fascinerat väldigt många. Det är en byracka, inte en terrier, som begravs nu.” Rickard Loman, Dagens nyheter Vad har upphovsmännen Markus Öhrn och Anders Carlsson för kommentarer till den samfällda totalsågningen? Markus Öhrn, konstnär: Jag kan hålla med om det mesta som skrivs i recensionerna. Vi har gjort en endimensionell, stereotyp, förutsägbar föreställning som saknar dramatisk utveckling. Vidare saknar den ett förklarande psykologiskt djup eller tydligt politiskt budskap. Det märkliga i recensenternas reflektioner är att de är så aggressiva och raljerande, men kanske är det ännu märkligare att ingen av dem intresserar sig varför vi gjort just de här valen. Det känns som om man avsiktligt vill missförstå och underkänna de konstnärliga motiven. Det är ju givetvis ingen slump att föreställningen ser ut som den gör. Det finns tydligen rätt och fel sätt att diskutera frågor om makt och sexualitet. Uppenbarligen har vi i den här föreställningen träffat mitt i prick, men på det fel sättet. Det är svårt att veta varför branschfolket blir så upprörda, folk som inte är så insyltade i teaterns värld verkar ha lättare att uppskatta föreställningens kvaliteter. Än så länge är det bara manliga 40 plusare som har recenserat, det blir intressant att se vad kvinnliga och yngre recensenter har att säga. Anders Carlsson, regissör: Ja, man ju ledsen över diskussionsklimatet i svenskt teaterliv. Hur kan man som professionell recensent undgå att förstå vilken tradition ett sådant här verk placerar sig i teaterhistoriskt och i relation till samtida teater? Hur kan man undgå att reflektera över konstens strategier när det så uppenbart har levererats ett alternativ till den politiskt korrekta samförståndsteatern. Vi sysslar inte med dramatisk teater, det har vi lämnat för att undersöka något annat och okänt för oss. Det är beklämmande att svenska recensenter är så eniga i underkännandet av den undersökningen. De uppfattar våra konstnärliga val som misstag, som om vi skulle ha slarvat oss igenom processen. Det blir extra märkligt eftersom Best of Dallas är ett projekt där de teoretiska och konceptuella motiven genomförts med ovanlig precision och konsekvens. Däremot kan jag förstå att en negativ strategi får en negativ respons: Att göra sig till symtomet är att dra på sig hat och skambelägganden. Provokationen är inget självändamål, vi har bara låtit bli att ställa oss i kören och sjunga den invanda visan, då får man en reaktion. Vi har försökt kräva ett utrymme utanför det territorium svensk teater vanligtvis rör sig inom – och vi har fått en varning. Vad vi väljer att göra utifrån den erfarenheten kommer att övervägas noga, men att gå tillbaka in i fållan är naturligtvis uteslutet.