Möte för Julian Assange på Mynttorget, Stockholm 15 september 2020. Stödkommittén för Julian Assange

Som journalist har jag lärt mig att bygga det jag publicerar på källor, levande personer och tryckta handlingar..

Ingenting kan överträffa betydelsen av dokument i original.

Chelsea Manning och Julian Assange har via Wikileaks, gett inblick i en heltäckande källa: den amerikanska militärmaktens löpande rapportering om sin krigföring i Afghanistan och Irak. De har givit läsaren en inblick i mördandets psykologi: distansen mellan bödel och offer.

Chelsea Manning dömdes till 35 år i fängelse.
Hon benådades av president Obama efter 7 år. Hon avtjänade ännu ett långt fängelsestraff för ett moraliskt beslut, att inte ställa upp som vittne i rättegången mot Julian Assange.

Jag talade i fredags med en person som gång på gång har satt sin tillvaron på spel genom att själv gå in i maktmiljöer och beskriva vad han ser. Den förste Wallraffaren, Guenter Wallraff, har skapat en stödrörelse för Assange i Tyskland. Han har fått en före detta utrikesminister och partiledaren för De gröna att ställa upp som frontfigurer. Och den måttligt radikala dagstidningen Frankfurter Allgemeine har upplåtit en helsida åt namnlistan. Stödrörelsen betalade en tredjedel av det normala annonspriset.

Wallraff frågade mig vad som har hänt med Sverige. Var finns det land som har haft en statsminister som utmanade supermakten genom att gå i första ledet i en vietnamdemonstration?

Redaktionen för tidningen där jag arbetat i sexton år har inte med ett ord nämnt att det finns ett upprop och en namnlista till stöd för Assange. Den bär namnet Dagens Nyheter. När vi skickade namnuppropet till Kulturredaktionen fick vi besked med vändande post: vi saknar plats.

Folket i Bild Kulturfront bad om att få publicerat listan. Den tidskriften konfronterade en gång den politiska dubbelmoralen som döljs bakom begreppet säkerhetspolitik, IB-affären. Det kostade avslöjarna en tid i fängelse. Peter Bratt och Jan Guillou hör hemma i min lista över svenskar som har visat prov på moraliskt mod.

En svensk som valde att ta risker hette Dag Hammarskjöld. Som FN:s generalsekreterare verkade han i korsfältet av påtryckningar från supermakten och ett maktspel av aktörer ända ner till marknivå. Han kunde lämna FN-skrapan för att möta dem på plats, för att börja samtala i stället för att döda. Den ambitionen kostade honom livet. Var detta följden av att han störde storpolitiska intriger? Ingen vet.

Men vi vet att han tog deklarationen om mänskliga rättigheter på allvar. Han drev sin roll till bristningsgränsen. Hans strävan var att mildra motsättningar innan de övergår i våld. I journalisters retorik. betraktas hans praktik som en fotnot i världspolitiken. Det är konflikterna som räknas, vare sig de är öppna eller dolda.

I denna tolkning av verkligheten finns inga moraliske motiv. Den utgår från premissen att den verkliga drivkraften är personliga nyttokalkyler.

Det är detta perspektiv som präglar synen på Julian Assange i Sverige.

Sveriges regering har anklagats av FN:s rapportör om tortyr, Nils Melzer för att vägra ta ställning till rättsövergrepp emot Julian Assange. Vi har läst Jesus Alcalas tolkning av den beskyllningen. Våra folkvalda bär nu plikten att ta ställning till övergreppen. Med ett undantag Amineh Kakabave har Sveriges riksdagsledamöter varit knäpptysta.

Arne Ruth

Med vänliga hälsningar
15 september 2020

Karin Rosenqvists tal
Jag heter Karin Rosenqvist och är ordförande för föreningen Folket i Bild som ger ut tidningen med samma namn.

I vår plattform har vi parollen För yttrande och tryckfrihet och därför är vi engagerade i rörelsen som kräver Julian Assange frigivning. Han är journalist och har i den professionen tillsammans med andra avslöjat USAs allvarliga krigsbrott i Irak och Afghanistan. I många andra länder finns en opinion och en rörelse för att få Assange fri. Men i Sverige är det tyst i alla stora media. Här har debatten dödats effektivt och koncentrerats på Assanges eventuella sexbrott. Även om det inte var en honungsfälla och direkt gillrad av CIA så har den fyllt den funktionen. Agerandet från polis och åklagare har tystat ner media i den stora frågan som gäller rätten att som journalist avslöja allvarliga krigsbrott begångna av USA. Julian Assange blev arresterad för sexbrott men satt på fri fot. Assange levde under hotet att bli utlämnad av Sverige till USA och lämnade därför Sverige. Han vistades flera år isolerad och instängd på Equadors ambassad. Rättsprocessen i Sverige fortsatte och åklagaren hävdade att det bara gick att förhöra Assange i Sverige för de brott han misstänktes för och vägrade åka till Equadors ambassad i London för att förhöra honom där. Förundersökningen lades så småningom ner.

Må vara att Assange har svårt att hålla fingrarna borta från kvinnor och inte ha omdöme nog att förstå riskerna med detta. Men det är fullständigt underordnat det avslöjande journalistiska arbete han utfört för att avslöja och offentliggöra USAs krigsbrott – ett avslöjande som kommer att gå till historien. I Sverige får han inte något samlat stöd av Journalistförbundet, Penklubben eller publicistklubben. Det är tyst.

Rapporten från FNs tortyrexpert Nils Meltzer där det framgår att Assange utsätts för tortyr i fängelset Belmarsh i London där han sitter utan att vara dömd för något kommenteras inte och regeringen är tyst i frågan och svarar inte på det upprop som Arne Ruth tagit initiativ till.

I vårt grannland Norge är det annorlunda – på konferensen som nyss hållits digitalt deltog norska Pen med flera andra på konferensen som Arne Ruth tagit initiativ till. Hjälp oss bryta tystnaden i Sverige försvara yttrandefriheten och rätten att som journalist avslöja allvarliga krigsbrott! Frige Assange!

Snacka om brist på pressfrihet! Julian Assange tystas av regeringar, svenska chefredaktörer tystar skribenter.