Skyddsjakt på dov fick jägarna att ta ansvar

Det har väl knappast undgått någon att det, från och med årsskiftet, infördes en skyddsjakt på dov- och kronkalv på eget initiativ. Bland annat på initiativ från oss, men även från merparten av de andra jägar- och markägarorganisationerna. 

Åsikterna har varit många och katastrofen har tyckts vara ett faktum. Nådastöten för dov- och kronhjort är kommen, jägarna och markägarna kommer under de fjorton veckor som skyddsjakten varar skjuta så många dov- och kronkalvar att stammarna inom kort kommer riskera utrotning. Nog är min beskrivning en aning tillspetsad, men det har trots allt debatten varit och känsloargument har fått styra över sans och sunt förnuft.

Jag har själv varit ute på skyddsjakt nu under våren och tycker absolut att det kan finnas ett behov av den. Vi såg, under en dags jakt, ett hundratal hjortar som rörde sig över något tiotals hektar. Att de där orsakar skada, när grödorna spirar, råder inga tvivel om. Eftersom snön låg kvar så länge blev dock behovet av skyddsjakt inte så stort.

Trots att jag bor i ett av Sveriges mest dovvilttäta områden tycks inte skyddsjakten ha missbrukats. Istället för en massiv avskjutning verkar jägarna och markägarna ha hållit igen och avvaktat hur situationen utvecklas. Försiktighet och ansvarstagande, helt i linje med Jägarnas Riksförbund. Vi tror på jägarna och markägarna. Vi tror att med så få regler och så lite byråkrati som möjligt så ges möjligheter för en adaptiv förvaltning på allvar. Ju fler myndigheter och organisationer som vill vara med och peta i viltförvaltningen desto längre kommer den från brukarna och desto mindre reaktiv blir den.

Jens Gustafsson
Riksviltvårdskonsulent