Abortlagsförändringen - Sämre omhändertagande av utländska kvinnor

Abortverksamheten i Sverige regleras av Socialstyrelsens föreskrifter och allmänna råd om abort. Den senaste utgåvan (SOSFS 2004:4) kom sommaren 2004 efter att ha varit under arbete i många år och ersatte de tidigare allmänna råden SOSFS1972:59, föreskrifterna SOSFS 1989:6 samt SOSFS 1976:80. De föreskrifter och allmänna råden kräver: * obligatorisk efterkontroll efter medicinsk abort. * att kvinnan erbjuds efterkontroll efter kirurgisk abort. * skriftlig och muntlig information till kvinnor före en abort. Rimligtvis sker detta på ett språk som kvinnan förstår. * att vårdinrättningen där aborten inleds är ansvarig för att aborten fullföljs. Kommer den svenska kliniken där aborten sker ha fortsatt ansvar för kvinnans hälsa när hon rest hem. * att en minderårig skall ges hjälp att tala med en vårdnadshavare. (Rimligtvis sker detta på ett språk som vårdnadshavaren förstår.) * att vårdpersonalen skall överväga om de skall tala med vårdnadshavaren (rimligtvis på ett språk som vårdnadshavaren förstår), om den minderåriga flickan inte valt att göra det själv. * att kvinnor skall erbjudas stödsamtal före och efter aborten (rimligtvis på ett språk som kvinnan förstår). * att journalföring skall ske, exempelvis om återbesök, om kvinnan är minderårig och huruvida man talat med föräldrarna etc. Även om SOSFS 2004:4 inte talar om detta är det rimligt att kännedom om journalen tillställs kvinnans vårdgivare i hemlandet, för att säkerställa att inte någon ung kvinna förblöder efter en medicinsk abort, vilket hände i Sverige för ett par år sedan. Det förefaller självklart att alla dessa krav inte kommer att efterlevas, speciellt på de vinstdrivande gynekologmottagningarna som står för drygt tio procent av aborterna i Sverige. Resultatet blir att de utländska kvinnorna får ett andra klassens omhändertagande. Man ställer sig också frågan hur svenska barnmorskor skall kunna erbjuda information om det ekonomiska stöd som de har rätt att få i hemlandet, om de undrar om detta? Den senaste tidens studier om psykiska och fysiska besvär som drabbar somliga kvinnor efter aborten, reser också frågan i vilken utsträckning de svenska vårdinrättningarna har ansvaret att hjälpa utländska kvinnor som drabbas psykiskt till följd av aborten? Är det rimligt att en privat vinstdrivande gynekologmottagning tjänar pengar på kvinnor i kris men senare avsvär sig allt ansvar för hennes hälsa? Vem tar ansvar för kvinnornas hälsa, en vecka efter aborten, ett år efter aborten och fem år efter aborten? Är det vårdinrättningen, landstinget där aborten utförs, försäkringskassan, Sverige eller landet där kvinnan bor? Om svaret är det sistnämnda måste vården i hemlandet också ges möjligheten att ta sitt ansvar. Kommentarer av Johan Lundell, gen.sekr. JA till Livet Källor: * SOSFS 2004:4 * Rapporten "Ung i Norge" (2007) * "The course of mental health after miscarriage and induced abortion: a longitudinal, five-year follow-up study", Broen, 2005 * "Urban women applying for induced abortion. Studies of epidemiology, attitudes and emotional reactions", Söderberg, 1998