Hanteringen av aborterade foster

Kommentar av JA till Livets ordförande Tomas Seidal och generalsekreterare Johan Lundell rörande den aktuella debatten i media. JA till Livet välkomnar den av Socialstyrelsen utlovade översynen av vilken information som oplanerat gravida kvinnor har rätt att få inför en abort, samt hur denna information skall lämnas. De senaste decenniernas medicinska framsteg har dels ökat vår kunskap om de oföddas utveckling, dels inneburit att för tidigt födda kan räddas långt tidigare än vid abortlagens tillkomst. En naturlig följd blev att 1990 bestämdes det att foster aborterade efter vecka 12 inte längre skulle kallas ”riskavfall” utan istället kremeras varvid askan spreds i minneslund. (Socialstyrelsens allmänna råd rörande omhändertagande av foster efter abort; SOSFS 1990:8) Tidigare hade ingen skillnad mellan foster och det som klassificeras som riskavfall gjorts. (SOSFS 1987:7) Redan 1988, vid tillsättandet av arbetsgruppen vars förslag utmynnade i SOSFS 1990:8, var det 16 sjukhus i landet som hade rutiner för kremering av foster aborterade efter vecka 12. Nu har resterande sjukhus följt de allmänna råden från 1990 och knappast någon kritik från de yrkesgrupper som arbetar med omhändertagandet efter aborterna har riktats mot denna värdiga hantering av foster aborterade efter vecka 12. I veckan, 16 år efter att rutinerna ändrats, krävde RFSU:s Christina Rogala att abortsökande kvinnor skall informeras om - och själva få bestämma om - vad som kommer att ske med fostren efter att de aborterats. Att kvinnor informeras är självklart positivt; information om fakta är av godo och självklart blir det nödvändigt att samtidigt ha information om vad det är som tas bort; ska man fråga om hur fostret skall behandlas efter aborten måste man rimligen informera om dess storlek och utvecklingsgrad. Att kvinnor själva kan bestämma om behandlingen av de aborterade fostren är grundläggande också positivt; efter missfall är det numera inte längre konstigt att föräldrar vill ha en minnesstund och ibland även gravsättning. Varför skulle de kvinnor som tvingas välja abort pga avsaknad av möjlighet att föda, känna annorlunda. Möjligheten att informera om individuellt omhändertagande, såsom gravsättning, ligger på berörd sjukvårdspersonal redan idag. JA till Livet anser att denna information borde vara skriftlig och komma alla som söker aborter efter vecka 12 till del. Rogala kräver samtidigt att kremering och spridning av aska i minneslund inte borde få ske om inte kvinnan gett sitt samtycke därtill, ett krav som går stick i stäv med Socialstyrelsens allmänna råd: ”Mot bakgrund härav vill socialstyrelsen framhålla, att arbetsgruppens förslag och föreliggande allmänna råd bygger på den av flertalet delade uppfattningen, att ett foster som uppnått en sådan storlek att det kan identifieras som en mänsklig individ inte bör betraktas som riskavfall. Detta gäller vanligen efter utgången av 12:e graviditetsveckan. Om man accepterar detta synsätt finns med nuvarande sjukvårdsorganisation inget alternativ till kremering. Eftersom askan måste tas om hand har en anonym jordning eller spridning ansetts vara ett acceptabelt och värdigt förfarande.” (SOSFS 1990:8) Dels är det mycket märkligt att RFSU, av helt och hållet ideologiska skäl, kräver en förändring av ett arbetssätt som varit en självklarhet i vården i över 15 år, och kräver en revision av de allmänna råd där de yrkesgrupper som arbetar med hanteringen är nöjda med rådande praxis. Dels är alternativet omänskligt. Med tanke på att Sverige har EU:s överlägset högsta tidsgränser för fri abort, vecka 18, och att 90% av ansökningarna om att få en abort utförd efter vecka 18 beviljas, känns det skrämmande att fullt utvecklade, friska, ofödda barn, halvvägs i graviditeten skulle kunna klassas som riskavfall och brännas tillsammans med sopor. Att berörd vårdpersonal skulle kunna tvingas kasta sent aborterade foster, som kan ha visat livssymptom vid aborten, i en sopsäck, samtidigt som man behandlar alla övriga foster, både efter missfall och dem som aborterats efter vecka 13, individuellt, är en omöjlighet ur ett arbetsmiljöperspektiv och givetvis även ur ett människovärdesperspektiv. FAKTA: Då foster, aborterade före vecka 12, inte kan hänföras till grupperna ”farligt avfall” eller ”hushållsliknande/vanligt avfall” hänförs de oftast till gruppen ”riskavfall” med underkategorin ”biologiskt avfall”. Handhavandet av dessa aborterade ofödda styrs i regel av kommuners och sjukhusens dokument rörande ”avfallshantering” alternativt ”renhållningsordning” (se länkar nedan). Ingenting hindrar dock ett sjukhus från att hantera dessa tidigt aborterade foster på samma sätt som dem som aborterats sent i graviditeten. Källor: Socialstyrelsens allmänna råd rörande omhändertagande av foster efter abort, SOSFS 1990:8 (M) http://www.sos.se/sosfs/1990_8/1990_8.htm Miljö och avfallshanteringen för landstinget i Östergötland: http://lio.se/upload/dokroot/Enheter/Inkop/Transport/Interna/Bilaga5_Miljo_avfallshantering.pdf ”Avfallsplan 2004”, del av renhållningsordning för Norrköpings kommun: http://www.norrkoping.se/organisation/pdf/mal-regler/program/avfallsplan.pdf