Pressmeddelande -

JA till Livet kommenterar abortdebatten i media

Johan Lundell, generalsekreterare i JA till Livet, kommenterar mediadebatten: Med en miljon aborter de senaste 30 åren och minst 700 000 kvinnor som genomgått abort är det naturligtvis omöjligt att abortfrågan för alltid skulle förbigås med tystnad. Aftonbladets artikelserie om abort har lyft fram kvinnor och en man med erfarenheter av abort och som drabbats i olika stor utsträckning men har också försökt tolka deras problem och känslor utifrån en studie där kvinnors sorg efter abort tolkas som ”en skam för att inte känna skuld”. Det är mer än lovligt naivt att inte koppla ihop kvinnors sorg efter en abort med det välkända faktumet att många kvinnor vet om att det var ett barn som togs bort. Den i Aftonbladet 18 maj publicerade debattartikeln av RFSU:s Katarina Lindahl, Marc Bygdeman och Anna Nordfjell är i vanlig ordning en uppvisning i att över huvud taget inte beröra själva aborten eller barnet som aborteras. Man visar ingen förståelse för behovet av en etisk diskussion utan trots att skribenterna i artikeln gång efter annan angriper abortkritikers hållning söker man inte någon debatt med dem. När de hävdar att abortlagstiftningen inte får påverkas av ”känslomässiga reaktioner” för de oföddas fantastiska utveckling tydliggörs ointresset av att låta den medicinska utvecklingen vägleda våra beslut; en ålderdomlig abortlag skall behållas och våra numera mycket större kunskaper om den tidiga fosterutvecklingen skall tydligen inte påverka Sveriges förlegade abortlag. Debattartikeln av Bygdeman m fl förklarade att ”i de allra flesta fall är det en fosterskada som ligger bakom beslutet” att välja abort, avseende de sena aborterna efter vecka 18. I den efterföljande debatten har ”de allra flesta fall” kommit att bli ”så gott som alla”, vilket är felaktigt. År 2005 beviljades 175 aborter för kvinnor i graviditetsvecka 18 till 22, där barnet var skadat. 138 aborter beviljades av sociala skäl efter vecka 18. Det motsvarar 76% av alla ansökningar. Det finns alltstå fog för att hävda att det är förhållandevis enkelt att få en abort efter vecka 18, då det ofödda barnet kan blinka, gapa och sparka med benen. (Källor: ”Abort 2005” samt e-post från Barbro Nylander på Socialstyrelsen 10 mars 2006) Angående JA till Livets verksamhet besöker föreningen naturligtvis alla skolor som är intresserade, vare sig de är friskolor eller ej. Mina egna erfarenheter av besöken på kommunala skolor är mycket positiva; JA till Livets betoning på fakta rörande fosterutveckling, abortlagstiftning och preventivt arbete tas emot välvilligt av både högstadie- och gymnasieelever. Med tanke på den sorg och skuld som många kvinnor känner till följd av sin abort är klassrummet en bra plats att diskutera abort, där eleverna både har sina klasskamrater, lärare och i de fall det är möjligt; kurator eller skolsköterska, i närheten. Jag är övertygad om att det för de flesta som lider av sin abort är ett bättre sätt att kunna diskutera abortfrågan än att ensam hemma vid datorn hitta bilder på internet av aborterade foster. Boken ”Inte bara Hitler - föraktet för livet” som omnämts är i huvudsak en översättning av boken ”A sign for Cain” skriven av Fredric Wertham om hur människosynen i 30-talets Tyskland degraderats till att förespråka barmhärtighetsmord på dövstumma, epileptiker, mentalt sjuka och andra människor med funktionshinder; en männsiskosyn som öppnade dörren för ”barmhärtighetsmorden” i Hitlers Tyskland på fullt friska människor. Tillagt till Fredric Werthams bok är vardera ett kapitel av Per Landgren och Tomas Seidal, vilka diskuterar människovärdet och likheterna med argumenten för avbrytande av graviditet pga handikappindikation.

Ämnen

  • Massmedia