Ja till Livet välkomnar regeringens uppdrag om en nationell satsning på palliativ vård

Ja till Livet välkomnar regeringens uppdrag om en nationell satsning på palliativ vård

Socialminister Göran Hägglund konstaterar i en debattartikel 25 november på SvD Brännpunkt att det finns bristande kunskaper i vårdfrågor, etik och bemötande, vad gäller palliativ vård och meddelar att för att vården i livets slutskede ska förbättras ”kommer regeringen ge Socialstyrelsen i uppdrag att – i samråd med Sveriges kommuner och landsting – utforma ett nationellt kunskapsstöd för God palliativ vård.”

”Att förbättra vården i livets slutskede är viktigt för att öka tryggheten inför det som är allra svårast för oss att hantera. Men också för att det säger oerhört mycket om hur vi ser på livet och människans värde. Livet är värdefullt och människovärdet okränkbart alldeles oavsett hur lång tid man har kvar att leva”, skriver socialministern.

Ja till Livet välkomnar satsningen och utgår från att de många krav som fördes fram i slutbetänkandet SOU 2001:6 från en i stort sett helt enig utredning med ledamöter från alla sju riksdagspartier, ska diskuteras och få större genomslag än de fick av den förra regeringen.

I januari 2001 publicerades SOU 2001:6; ”Döden angår oss alla - Värdig vård vid livets slut”. Rapporten var ett slutbetänkande från ”Kommittén om vård i livets slutskede” vars förslag till lagförändringar fick mycket god respons från remissinstanserna, även om exempelvis Statens medicinsk-etiska råd påtalade vissa brister.

Trots detta lade regeringen inte någon proposition utan nöjde sig med den tandlösa ”Skrivelse 2004/05:166 Vård i livets slutskede”

Betänkandets krav, att ”den palliativa vården, som ursprungligen har vuxit fram ur hospicefilosofin, måste genomsyra och integreras i all vård i livets slutskede” (sid 56), är lika aktuellt nu som då, och förhoppningsvis kommer SOU 2001:6 upp på bordet igen.

Utredningen som stod bakom SOU 2001:6 bestod av landshövdingen Bo Holmberg samt riksdagsledamöterna Hans Carlsson (s) (t.o.m. 1999-12-31), Lennart Kollmats (fp), Roland Larsson (c), Christina Nenes (s) (fr.o.m. 2000-04-01), My Persson (m), Chatrine Pålsson (kd) samt Marie-Louise Åstedt (mp) och Carina Åström (v).

Socialminister Göran Hägglunds artikel på regeringens hemsida och i Svenska Dagbladet:
http://www.regeringen.se/sb/d/11539/a/136086
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3844145.svd

SOU 2001:6 i fulltext:
http://www.regeringen.se/sb/d/108/a/2782
http://www.regeringen.se/content/1/c4/27/82/a9b91231.pdf

Skrivelse 2004/05:166:
http://www.riksdagen.se/webbnav/?nid=37&doktyp=prop&dok_id=GS03166&rm=2004/05&bet=166

Socialutskottets betänkande 2005/06:SoU4:
http://rixlex.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3322&rm=2005/06&bet=SoU4

Remissyttrande från SMER:
http://www.smer.gov.se/Uploads/Files/50.pdf

Tidigare tal av socialminister Göran Hägglund om palliativ vård, Ersta Sköndal högskola, 4 maj 2007
http://www.regeringen.se/sb/d/7489/nocache/true/a/81821/dictionary/true

Debattartikel av socialminister Göran Hägglund; ”Satsa på bättre vård – inte dödshjälp”, tidningen Dagen 6 mars 2009
http://www.regeringen.se/sb/d/7490/a/121935

Tidigare tal av folkhälsominister Maria Larsson om palliativ vård, Stockholmsmässan 10 november 2009
http://www.regeringen.se/sb/d/3214/a/135251

---

Slutbetänkandets (SOU 2001:6) krav i korthet:

”Vården i livets slutskede är ett område inom vilket det rådet stora brister, bl.a. vad gäller medicinska insatser, bemötande, information och stöd till närstående. Kommittén föreslog i betänkandet att en god vård i livets slutskede förverkligas genom att palliativ vård vidareutvecklas och införs i hela landet, på lika villkor för alla människor. Vidare borde den palliativa vården enligt kommittén utgå från etiska utgångspunkter baserade på principen om det lika människovärdet. Socialstyrelsen föreslogs få i uppdrag att göra en uppföljning av utvecklingsläget och redovisa denna till regering och riksdag.

Som ett led i utvecklingen av den palliativa vårdens innehåll, föreslogs att framför allt läkare och sjuksköterskor ges särskild utbildning i palliativ vård för att kunna utgöra ett resursteam som stöd för personalen inom hemsjukvården och de särskilda boendeformerna. Vidare borde det enligt kommittén finnas en fast knuten läkare med helhetsansvar vid det ordinära boendet och de särskilda boendeformerna. Kommittén föreslog även att de patienter som valt att vårdas hemma skall ha tillgång till stöd dygnet runt.

Föräldrar som mist ett barn borde enligt kommittén erbjudas stöd, såväl enskilt som i grupp. Motsvarande stöd borde erbjudas till barn och ungdomar som mist ett syskon eller en förälder. Vidare borde närstående erbjudas tid för enskilda samtal under sjukdomstiden samt minst ett samtal en tid efter det att patienten har avlidit.

Kommittén föreslog även att lagen (1962:381) om allmän försäkring ändras så att den tillfälliga föräldrapenningen vid behov skall utvidgas under ej fastställt antal dagar för vård av barn med en livshotande sjukdom. Denna rätt skall utvidgas tills det barnet fyller 18 år. Vidare föreslogs att lagen (1988:1465) om ersättning och ledighet för närståendevård ändras till att omfatta sammanlagt 90 dagar per patient och ge möjlighet för fler än en person att samtidigt ta ut ledighet för att vårda en närstående i livets slutskede.

På utbildningsområdet föreslog kommittén att etik skall ingå som en del av utbildningen på alla vårdnivåer. Kommittén föreslog även att all personal som arbetar med vård i livets slutskede får utbildning i kulturmötesfrågor för att förbättra bemötandet av personer från andra kulturer. Dessutom föreslogs att resurser avsätts för att stödja forskning inom palliativ medicin och vård, och palliativa kompetenscenter borde etableras. Palliativ medicin borde enligt kommittén successivt införas som en grundspecialitet för läkare och/eller som påbyggnadsspecialitet till annan grundspecialitet.

Kommittén konstaterade att flera förslag som lades fram stämde överens med punkter som ingår i den utvecklingsplan som landsting och kommuner åtagit sig att verka för. Detta gäller 1) ökad läkartäthet i primärvården, 2) besök av läkare vid behov för boende i särskilda boenden och i hemsjukvård, 3) förstärkt kunskapsutveckling genom bl.a. kompetensutveckling och fortbildning för såväl landstingens som kommunernas personal, 4) stärkt stöd till anhöriga och 5) utvecklad samverkan mellan landsting och kommuner.”

Källa:
http://rixlex.riksdagen.se/webbnav/index.aspx?nid=3322&rm=2005/06&bet=SoU4