Festligt, folkligt, fullsatt?

Vems historia ska berättas på museer? Och hur och varför ska detta göras? Carl-Johan Svensson har i en ny avhandling studerat offentlig debatt kring den publika verksamheten vid Historiska museet i Stockholm 1992–2011.

Debatterna kring Historiska museet har tidvis varit mycket stormiga. Vem minns inte de dramatiska scenerna som utspelade sig 2004, då den israeliske ambassadören Zvi Mazel saboterade konstinstallationen Snövit och sanningens vansinne – en flotte med en bild på en palestinsk självmordsbombare i en blodfärgad bassäng?

Att denna scen och den påföljande debatten utspelade sig vid och kring det arkeologiska Historiska museet är det dock inte säkert att alla minns.

Händelsen illustrerar hur Historiska museet inte bara presenterar ”1200 stenyxor på rad”. Över tid har museet inte bara kommit att omfatta, utan även fokuserat allt mer på, samtids- och identitetsrelaterade frågor.

– De förändringar som kan noteras i museivärlden har utmanat museets expertis och legitimitet. I debatterna har de som har välkomnat förändringar stått mot debattörer som menar att förändringarna har ett högt pris. Museiföreträdarna är fortfarande kompetenta, men lika mycket som de förväntas kunna leverera svar förväntas de idag samtidigt kunna ställa frågor och möta människors egna bilder av det förflutna, säger Carl-Johan Svensson.

Kritiker av förändringarna har framhållit att museerna tappar sin roll att vara en kunskapsauktoritet på sitt samlingsområde och att rollen att föra fram de senaste forskningsresultaten har tonats ned för mycket. Museerna har tvingats ut på en underhållningsindustriell marknad där museet mer blir en debattröst bland andra. Det som tidigare har kunnat betraktas vara historieförmedling framstår idag mer vara historiekommunikation.

De som har välkomnat förändringarna – inte sällan företrädare för museiledningen vid Historiska museet – har framhållit hur museet måste bredda sina målgrupper och erkänna och förhålla sig till att det finns många ingångar till det förflutna. Att presentera forskningsresultat är med denna syn bara en av många uppgifter för museet. Museet blir med ett sådant synsätt snarare en plats för dialog där besökarna också kan bidra med sina bilder och upplevelser av det förflutna.

I avhandlingen står ett specifikt museum i fokus, men studiens undersökningsperiod sammanfaller med breda utmaningar för museisektorn i stort. Nya perspektiv inom museologi och kulturarvsforskning har utmanat ”de stora berättelserna”. Det förflutna anses inte längre kunna fångas på ett entydigt sätt. Framväxten av ett mer mångkulturellt samhälle har ytterligare stärkt detta. Framväxten och stärkandet av en breddad historiedidaktik, där en grundläggande utgångspunkt är att historia kommuniceras på en rad arenor med egna kompetenser diskuteras också i avhandlingen. Acceptansen bland historiker för att historia kan berättas på olika sätt, med flera olika syften, har ökat.

– Min uppgift som forskare är inte att uttala mig kring vad som är ”rätt” och ”fel” ståndpunkter kring
utställningsverksamhet, men det är helt klart intressant hur debatterna kring Historiska museet lätt kan kännas igen vid andra museer. Här i Jönköping har länsmuseet nyligen debatterats i medierna och jag känner igen stridslinjerna mycket väl. Det är inte uppenbart vad museernas uppgifter i samhället är.

En påtaglig förändring över tid är att debatterna tenderar att blir alltmer museiinterna. Debattörer som inte har konkret koppling till museivärlden har avlägsnat sig från debatterna ju närmre samtiden vi kommer. Den innevarande utställningen vid Historiska museet – Sveriges Historia – har debatterats mycket sparsamt jämfört med den mycket livliga och breda debatten kring den motsvarande utställningen Den Svenska Historien i det tidiga 1990-talet.

– Samtidigt som jag har stor respekt för museers kompetens i att producera bra och moderna utställningar kan jag sakna en bredare debatt där många röster kan höras kring vad som bör visas, för vem, hur det ska gå till och vad vi egentligen ska ha våra museer till. I dessa frågor ryms viktiga makt-, identitets- och demokratifrågor – frågor om vems historia som ska berättas och på vems villkor.

– Kanske kan den här avhandlingen vara en utgångspunkt för nya museidebatter? Det är ändå rätt stor skillnad på att betrakta museerna som en förmedlare av forskningsresultat och bilder av ”hur det verkligen var” och på att se museerna som en plats där allas bilder av förflutenheten kan kommuniceras och relateras till dagspolitiska frågor. Det går att kombinera dessa ideal, men det är uppenbarligen inte helt lätt, om jag ska döma utifrån de bitvis infekterade debatter jag har studerat, avslutar Carl-Johan Svensson, som försvarade din doktorsavhandling i didaktik på Högskolan för lärande och kommunikation den 5 juni.

Avhandlingens titel är ”Festligt, folkligt, fullsatt? Offentlig debatt om Historiska museets publika verksamhet från Den Svenska Historien till Sveriges Historia”.
Opponent var professor Svante Beckman, Linköpings universitet. I betygsnämnden satt docent Bodil Petersson, Linnéuniversitetet, docent Fredrik Svanberg, Statens historiska museer och docent Anders Svensson, Högskolan för lärande och kommunikation.

Carl-Johan Svensson arbetar som adjunkt i samhällskunskap och historia vid Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping. Han har tidigare utbildat sig till grundskol- och gymnasielärare vid Högskolan i Jönköping och till journalist vid Göteborgs universitet.

För mer information, välkommen att kontakta

Carl-Johan Svensson

Carl-Johan.svensson@hlk.hj.se
Tfn 0733-795 047