​Stora skillnader i socialtjänstens opartiskhet vid vårdnadsutredningar

Stora skillnader i socialtjänstens opartiskhet vid vårdnadsutredningar

Jag har ibland klienter som går in i en process med en inställning att de har bättre respektive sämre chanser beroende på vilket kön de tillhör. Jag brukar förkasta detta omgående då såväl socialtjänsten som tingsrätten har en långtgående utredningsskyldighet och ska beakta barnets bästa. Generellt sätt så har jag under mina snart fem år som nationellt verksam jurist ansett att socialtjänsten gör ett bra jobb i sina utredningar. De gör standardiserade utredningsplaner som försöker att anpassas till den specifika situationen och försöker sedan trots ständiga nedskärningar, brist på personal och stressiga arbetsförhållanden att hålla tingsrättens tidsram.

I de flesta fall behöver utredningstiden dock förlängas, vilket självklart skadar processen, men som oftast beror på bristande resurser eller parter som inte dyker upp på avtalade tider/dagar och på så sätt skjuter sig själva i foten. I det stora hela handlar det om omständigheter som den enskilde handläggaren inte kan påverka.

Med alla standardiserade riktlinjer så börjar dock problemen att dyka upp utefter hur samhället förändras och då ändringar av riktlinjerna inte kommer snabbt nog. Konkret har jag upprepade gånger drabbats av följande tre exempel där det krävs en förändring av utredningsmetodiken och det snarast.

Föräldrarna bor i olika kommuner och dessa kommuner ska dela på ansvaret för en utredning men kommunen där barnen bor står som ansvarig beslutsfattare. I dagens Sverige bor mer än hälften av mina klienter i olika kommuner på grund av arbete, nya relationer, studier eller annat som gör att två kommuner ska samsas när det kommer till att utreda vårdnad, boende och umgänge. Kortfattat går det till så att huvudkommunen ger uppdrag till den andra kommunen att hålla samtal/möten och sedan kommunicera materialet. Problemet uppkommer sedan vid en huvudförhandling då kommunerna liksom bollar över ansvaret på varandra. Jag har en klient som yrkat på umgänge när den medutredande kommunen endast höll samtal och ett möte på socialtjänsten. Det gjordes inget hembesök eller samtal med barnet eftersom samtal med barnet låg på den ansvarige kommunen.

Vid förhör med handläggarna i tingsrätten framkom att den ansvarige kommunen inte träffat min klient alls eller kunde bedöma denne likväl som att den medutredande kommunen kunde bedöma barnets anknytning till min klient eller dennes lämplighet som umgängesförälder. Det blev här ett stort dilemma då uppdelningen gjort utredningens genomförande bristfällig och ingen av handläggarna egentligen kunde uttala sig om någonting alls. Här behövs flexiblare utredningsplaner och en vidare kommunikation mellan kommunerna om utredningarna ska ha något värde, vilket gör att vi kommer in på problem nummer två.

Den ena klienten är duktig på socialt samspel och den andra parten är mycket obekväm med myndigheter och har svårt att uttrycka sig. Detta problem är nog ett av de vanligaste i den här typen av rättsområden. Vi har en socialt välanpassad part som kan prata för sig, har ett stort nätvärk och är allmänt duktig med människor. Sedan har vi en part som är jättenervös i kontakter med myndigheter, är tystlåten och allmänt blyg. En sådan part misskrediteras ofta då det förutsätts att parterna ska vara framåt, initiativtagare och samarbetsvilliga under kontakterna. Ofta framkommer detta mer eller mindre tydligt i analysen i slutet av utredningen att den tystlåtne parten som kanske inte svarade utförligt på alla frågor eller uppfattades som konstig och annorlunda har någon slags problematik som indirekt gör denne mindre olämplig och saknar möjligheter att samarbeta och kommunicera. Olika socialtjänster har varit olika tydliga med detta och ännu värre har det varit om den parten dessutom haft någon typ av diagnos såsom ADHD, Asperger m.m. Vid dessa fall har partens diagnos plus dennes oförmåga att uttrycka sig som socialtjänsten önskar direkt gjort denne mindre lämplig än den vältalige motparten utan diagnos. Varken en parts diagnos eller personlighet alternativt dessa i kombination skapar en direkt olämplighet, då skulle en stor del av landets vårdnadshavare falla bort som lämpliga. Problemet grundar sig i en för strikt utredningsmetodik som inte passar alla individer. Likväl som det finns utredningsmetodik anpassade för olika typer av barn, så bör det finnas för olika typer av vuxna så att samtliga kan komma till sin fulla rätt och bli objektivt bedömda.

Slutligen, om båda parterna anses som lika lämpliga så vinner mamman i en större andel av fallen. Detta knyter an lite till inledning av denna artikel och det är tyvärr inte utan viss sanning. Jag har haft mål där parterna separerat och där barnen per automatik blivit boende hos mamman just för att hon är mamma och att barnen anses ha större anknytning till henne, behov m.m. När det sedan blir en process där det tvistas om boendet så framkommer att båda är lika lämpliga men att barnen bör kvarbo hos mamman där de har sitt ursprungliga hem. Självklart handlar detta om kontinuitet från socialtjänstens sida, men hur ofta blir barnen boende hos sin pappa efter en separation om förändrarna bor i samma kommun och det handlar om små barn där båda föräldrarna anses som likvärdigt lämpliga?

Den riktigt oroande aspekten av dessa iakttagelser är att det skiljer sig otroligt mycket mellan olika kommuner och socialtjänster och att vissa socialtjänster sätter i system att upprepa ovanstående tre exempel i sin utredningsmetodik, vilket leder till bristfälliga utredningar och förödande konsekvenser för den enskilda parten som blir offer för dessa typer av brister i vårdnadstvister.

Av: Linda Bohlin, Ansvarig Affärsutvecklare och jurist på Juristpunkten

linda.bohlin@juristpunkten.se