CAMERATA NORDICA: Ljus på kvinnliga kompositörer

Camerata Nordica Chamber Ensemble

Rebecca Clarke “Dumka” Concertino för violin, viola och piano
Clara Schumann Pianotrio op. 17
Amy Beach Pianokvintett op. 67

Nu när höstmörkret lägger har Camerata Nordica Chamber Ensemble satt ljuset på tre av kammarmusikrepertoarens alltför ofta förbisedda mästerverk som alla förtjänar mer utrymme på konsertscenerna. De har valt tre verk komponerade av tre kvinnor som levde under tre olika tidsperioder. De omfamnar tillsammans nära hundra år i tid och geografiskt sträcker de sig över två kontinenter men passar ändå så väl ihop.

Rebecca Clarke var internationellt erkänd och eftertraktad som violast och kom att bli en av de första professionella kvinnliga orkestermusikerna i London i och med att hon 1912 blev utvald av Sir Henry Wood att spela med Queen’s Hall Orchestra. Hon var också en erkänd kompositör men verklistan blev aldrig så lång och omfattar endast runt nittio verk. Efter att ha sålt sin Stradivarius 1936, ett arv från sin tidigare harmonilärare, åkte hon till New York för att besöka sina bröder. Nämnda harmonilärare hade 1905 friat till henne vilket inte bara ledde till ett nekande svar utan även medförde att fadern avbröt hennes studier. Väl i Amerika bröt det andra världskriget ut vilket medförde att hon inte fick något visum för att återvända hem till England. 1940, vid den tid man antar att Dumka komponerades befann hon sig alltså i USA. Där sprang hon av en slump på konsertpianisten och kompositören James Friskin som hon kände från studietiden på Royal College of Music. De gifte sig 1944 och trots hans uppmuntran slutade Clarke efter giftermålet helt att komponera. Hon tycks ha haft svårt att balansera sitt personliga liv med att skriva musik ”Jag kan inte göra det om det inte är det första jag tänker på varje morgon när jag vaknar och det sista jag tänker på varje kväll innan jag somnar.” Detta vemodigt smäktande Concertino för violin, viola och piano blickar såväl framåt mot det rena, linjära och uttalat moderna som bugande bakåt mot äldre stilar, former och kompositörer.

Clara Schumann skrev sin enda pianotrio under tiden i Dresden 1845–1846. Det är inte bara den enda pianotrio hon skrev utan anses också vara ett av hennes allra bästa och mest mogna verk. Pianotrion fick sin urpremiär i Wien 1847 med Clara Schumann själv vid pianot.

Hennes man Robert Schumann mådde dåligt och det var en svår tid för dem båda. Deras fjärde barn föddes mindre än ett år efter hon födde sitt tredje barn. Hon fick ägna mycket tid åt att stötta sin man Robert som led av dåliga hälsa och innan hon kunde slutföra arbetet genomled hon dessutom ett missfall. Komponerandet tycks ändå ha gett henne viss tröst och glädje. I sin dagbok skrev hon ”Det finns inget bättre än glädjen att skriva någonting och sen lyssna på det.” Kritikerna gav något motvilligt sitt bifall efter premiären ”Verket har en renhet, något sällsynt; det visar på ett lugnt bemästrande av detta konstnärliga medium på ett sätt vi inte väntat oss av en kvinnlig kompositör.” Ett år efter att hon komponerat sin pianotrio skrev Robert Schumann sin första pianotrio, op. 63. De båda verken har många intressanta likheter vilket vittnar om hur stor påverkan Claras trio måste ha haft på Roberts senare arbete.

Som avslutning på denna konsert serveras Amy Beach pianokvintett, ett av kammarmusikens viktigaste verk. Det uruppfördes i Boston, februari 1908 med Beach själv vid pianot. Såväl publiken som kritikerna som befann sig i Potter Hall vid tillfället var entusiastiska. Kvintetten är med stor säkerhet inspirerad av Brahms pianokvintett i f-moll som hon själv spelade innan hon satte igång arbetet. Om hon fick något gage för dessa konserter gick de sannolikt oavkortat till välgörenhet då det var ett av villkoren när hon i december 1885, 18 år gammal ingick i äktenskapet med den 42-åriga Henry Harris Aubrey Beach. De restriktioner hon ålades vid giftermålet, att avhålla sig ifrån att professionellt arbeta med musik, uppvägdes möjligen av den frihet det ekonomiska oberoendet medförde. Det bidrog i sin tur till friheten att inte alltid behöva behaga professionen och kritikerna, hon kunde helt utan yttre tryck eller krav skriva precis som hon själv ville. Vissa menar i alla fall att det kan ha varit en bidragande orsak till att hon verkligen lyckades bli den första amerikanska kvinna att 1896 får en egen symfoni uppförd. Det tillsammans med hennes i övrigt mycket omfattande och breda produktion banade också väg för andra kvinnliga kompositörer.

Sedan premiären 1908 har denna pianokvintett varit flitigt förekommande på världens scener och tillhör den exklusiva skara som överlevt tidens gång. Denna dynamiska och färgstarka kvintett betraktas idag följaktligen som en av de mer betydelsefulla efterföljarna till 1800-talets romantiska mästerverk

ENSEMBLE
Camerata Nordica Chamber Ensemble
Sam Armstrong piano
Guillaume Latour, Katarzyna Szydlowska violin
Vladimir Percevic viola
Zéphyrin Rey-Bellet cello

Har spelat:
Lör 28 sep 16:00 Kulturhuset, Olofström
Sön 29 sep 15:00 Gränsö slott, Västervik
Tis 1 okt 19:00 Kalmar Slott

Återstående konserter<.
Fre 4 okt 18:00 Kulturskolans aula, Vimmerby
Lör 5 okt 17:00 The Glass Factory, Boda Glasbruk
Sön 6 okt 16:00 Fredrikskyrkan, Karlskrona