”The Sultans of Salvage” - Clay Ketter och Michael Johansson

Välkommen på pressvisning torsdagen den 15 februari kl 10.00.

En titel som är satt med glimten i ögat! Eller medvetet ironiskt för att konstnärerna på intet vis tror sig kunna frälsa världen eller för den delen någon eller någonting. Trots att de arbetar med material och tillvaratar saker som kommer från ett användande eller som redan finns tillverkade. På så sätt skulle de kunna anses vara lite mer nyttiga ur miljösynpunkt. Men skrattet, om nu titeln lockar fram ett sådant, fastnar lätt i halsen.

Att se konstnärer som frälsare i en förvirrad värld känns lockande. Att vila i en utställning och fly verkligheten när tillvaron känns mörk kan ge tröst. Vart vänder man sig då de demokratiska systemen till och med i Europa sviktar, när en galning valts till världens mäktigaste man, världshaven fylls av plast och korallreven dör?

Jo till konsten! För att parafrasera Linda Fagerström i Sydsvenskan.

Historiskt har människan använt konsten för att förstå livet så att vi ska stå ut att leva! Konsten har alltid fått tjäna som tröst när inget går att förklara och förtvivlan råder. Då, när pest, kolera och krig härjade, nu när miljöförstöring, terrorism och orättvisor driver miljontals människor på flykt.

”Konsten kan förvisso inte rädda världen – men är en utmärkt arena för den som vill försöka” säger Christine Macel, Venedig-Biennalens senaste curator. Och det är på denna arena som Michael Johansson och Clay Ketter befinner sig. De är inte ensamma. Nästan alla nu aktiva konstnärer arbetar med att mer eller mindre försöka rädda den här planeten. Inte nödvändigtvis genom att kompostera, ta tåget istället för flyget eller att arbeta med välgörenhet, utan genom att försöka påverka sin omgivning med sina verk.

Det handlar mycket lite om återvinning och väldigt mycket om hur allvarlig situationen i världen är. Johansson och Ketter berättar en historia om hur mänskligheten tappat kontrollen och om en utveckling som skenar mot en allt tydligare avgrund. Inte genom att visa förödelsens nakna ansikte, då orkar ingen lyssna eftersom vi dygnet runt matas med ond bråd död. Utan genom att locka och förföra oss så att vi långsamt kanske inser vidden av katastrofen. Problemet med till exempel Uppdrag Granskning är att när det står klart att H&M bränner miljontals par jeans för att hålla efterfrågan uppe och det går åt tvåtusen liter vatten för att framställa EN byxa — då går de flesta av oss fortfarande och handlar på H&M!

”I shop therefore I am”, en sanning Barbara Kruger formulerar 1990, med René Descartes ”Cogito ergo sum”, ”I think therefore I am”, ekande vackert men tomt i bakgrunden. Lika tom på intellektuell stimulans som den masskultur majoriteten människor i västvärlden blint fortsätter att fördummas av.

Här har och kan konsten spela en roll och Johansson och Ketter har förstått att omsätta denna lära till ett samtida språk av skulpturer och bilder. De letar fram och arrangerar distinkt individuella element tagna ur sina vardagliga sammanhang. Vi kliver in och drabbas av deras konstverk, blir stående i förundran, känner igen oss i inventarierna från ett mänskligt liv, från det mest privata till det mest offentliga. Vi sänker den mentala garden och blir sakta mottagliga. Vackra är dessa spår av utveckling, industriell och kommersiell. Tänk ett så tråkigt objekt som en container eller en sliten vägbana...

När vi betraktar konstverket närmare så ser vi att där stod en gång ett hus. I verket avslöjas samtidigt tecken på en kollaps, en total katastrof. Det som vi normalt noterat och passerat på avstånd eller inte ens uppmärksammat återkallas i våra minnen, kanske som något vi upplevde som barn eller i en tid av oskuldsfullhet. Brutalt konfronteras vi med objekten som krockar med våra minnen och förhoppningar om en värld i harmoni och vi blir smärtsamt påminda om allt avskräde vi lämnar efter oss, generation efter generation. Välfärden har ett högt pris påminner Johansson och Ketter oss om, inte den måttfulla lågmälda utan den överallt överdrivna bilden av hur lyckan i ett liv uppnås med den senaste bilmodellen, mobilen eller ett nytt kök.

”What does a Human Being do when there´s Nothing to be Done” kallade konstnären Elin Wikström sitt verk på utställningen ”See What it Feels Like” på Rooseum 1996.Det sorgliga men givna svaret var förstås att konsumera, det är där människan finner tröst och mening!

Michael Johansson och Clay Ketter gör vad de kan för att påminna oss om konsekvenserna. Vi fascineras av deras verk och de är väl medvetna om att det är i igenkännandet och aha-upplevelsen av vårt konsumerande som vi blottar oss och de får chansen att klippa till rakt i ansiktet.

Andreas Brändström,
museichef