Saarivuoma sameby i Höyesterett mot norska staten om markrättigheter i Norge

Kontaktperson

Per Anders Nutti

Ordförande Saarivuoma sameby

+46 70 213 58 41

per-anders.nutti@telia.com

Bakgrund

Saarivuoma sameby har nu nått högsta juridiska instans i Norge om samebyns markrättigheter på norsk sida av samebyn. Samebyn stämde norska staten 2018vid Senja tingrett, vidare till Hålogaland lagmannsrett 2019. Samebyn förlorade vid båda instanserna. Målet gäller markrättigheter framförallt i Altevatnområdet som samebyn förlorade vid renbeteskonventionsförhandlingarna mellan staterna 1972. Detta kunde ske även om Saarivuoma sameby fått sina rättigheter enligt urminnes hävd konstaterade vid det s.k. Altevatnmålet vid norges Höyesterett 1968. Ett övergrepp redan då enligt samebyn. När renbeteskonventionen upphörde 2005 återgick samebyn att nyttja markerna inom Altevatnområdet utifrån Lappekodicillen 1752. Norges drag var att besluta om en ensidig lag som skulle utesluta Saarivuoma från området. Då fanns bara en utväg, att stämma norska staten.

Saarivuoma sameby har förlorat mark efter varje ny renbeteskonvention som har beslutats av staterna sedan början av 1900-talet. Renbeteskonventionen av 1972 upprättades av svenska och norska staten mot Svenska Samernas Riksförbunds- samt Saarivuoma m.fl. samebyars uttryckliga vilja. Detta medförde att Saarivuoma sameby undan­trängdes och hindrades att bruka sina sedvanemarker i Altevatnområdet på norsk sida trots att samebyn vann Altevatnmålet. Ingen kompensation har utgått för de marker samebyn utestängdes ifrån p.g.a. renbeteskonventionen under åren 1972 till 2005.

Saarivuoma sameby har tillerkänts en på privaträtt grundad sedvanerätt i Altevatnom­rådet på norsk sida, fastställt av Norges Höyesterätts dom 1968 i det s.k. Altevatnmålet. (20 april, 1968 L. Nr. 42 nr. 8/1966). Även Lappekodicillen av 1751 omtalar detta.

Efter renbeteskonventionens upphörande 2005 tog Stortinget i Norge ensidigt beslut att införa en nationell lagstiftning som utgick från 1972-års renbeteskonvention. Detta är samtidigt ett brott mot den av Norge och Sverige gemensamma gränstraktatet där Lappekodicillen är en del av den. Sverige har protesterat mot detta förfarande men ingenting har hänt efter detta.

Konsekvensen av detta är dock mycket allvarlig då norska myndigheter med stöd av den lagen aktivt agerar mot användningen av samebyns sedvanerättsområden på norsk sida. Utifrån detta har Norge ensidigt bestämt var det är tillåtet för Saarivuoma att bedriva sin verksamhet. Där ingår t.ex. inte Altevatnområdet som Saarivuoma och Talma samebyar vann sedvanerättsmålet om i Höyesterätt 1968. Instället har trakasserier i form av tvångutdrivning av ren, rivning av gärden och hot om höga bötesbelopp både för renar på bete och för renvaktarstugor var återkommande.

Samebyns sedvanerätt har också ett folkrättsligt stöd i enlighet med internationell urfolksrätt tydliggjord i Urfolksdeklarationen 2007, ILO-konventioenen 169, m.fl. FN konventioner, deklarationer och resolutioner.

För att freda sig har Saarivuoma varit tvungna att ta till nya domstolprövningar för att få en fastsettelsedom för sin rätt till renskötsel på sina sedvanerättsmarker.

Detta är en situation som är ohållbar och rättsosäker att enskilda samebyar ensamt måste strida för sina rättigheter utan att svenska staten utifrån sin roll som avtalsslutande part vad gäller gränstraktatet mellan Sverige och Norge tar sitt ansvar på ett tydligt och aktivt sätt.