DAVID EISENHAUER - CONSTRUCTIONS 1962 - 2012

Galleri Duerr. Vanadisvägen 29. 113 23 Stockholm.
Kontaktperson: Deborah Duerr, tel 070-307 34 32, email: deborah@galleriduerr.com
website: www.galleriduerr.com

Vernissage: torsdag, 3 maj. kl 18-21.

Utställningen pågår 3 maj - 17 juni.

Öppet:  tisdag - fredag kl 12-18. Lördag-söndag kl 12-16. Eller enligt överenskommelse.

Link till YouTube:  http://www.youtube.com/watch?v=jPgoZbc7iUs

Link till FaceBook: http://www.facebook.com/#!/events/431222040224783/

......................................................................................................

”Your proposition may be good,
But let’s have one thing understood,
Whatever it is, I’m against it.
And even when you’ve changed it or condensed it,
I’m against it.”
                                                       – Groucho i Horse Feathers

David Eisenhauer – trogen sin skala   

Vid betraktandet av DEs konstverk 1962-2012 har man inför underrättelsen om att han är en skolad arkitekt inte svårt att föreställa sig detta kreativa faktum. Normalt, för mig, skulle en sådan information tagit död på allt intresse, lett tanken till Beckett, som använde ordet arkitekt som svordom; Arkitekt också, i arkitekt heller, din arkitekt arkitektarkitekt osv.

Men så var det inte för 32 år sedan vid första mötet, så ej heller idag – au contraire. Detta sagt ligger vägen öppen. Och DE har gått den långa vägen – inte autodidaktens – i allra högsta grad tvärtom. Han har tagit omvägar, stannat upp, studerat; adderat. Men aldrig genvägar, inga hastverk, inga pretentiösa obegripligheter. Han har försvarat sig inför självaste Buckminster Fuller, som bl.a. sagt; ”The true business of people should be to go back to school and think about whatever it was they were thinking about before somebody came along and told them they had to earn a living.” I det vattnet har DE sökt simma, sökt näring. Han har vänt sin kunskap 360 grader och mött sig själv; a stonemason who knows Latin. Betänk dioskurerna Jeanneret och Le Corbusier! Och han har ritat några byggnader – det är lika bra att komma fram med det – varav två är ägnade kontemplation och inre rening; en baptistkyrka och en prisbelönt parktoalett i hemstaten Pennsylvania.

DE odlar inte spontaniteten hur mycket han än älskar det spontana. Han ägnar sig tvärtom, tror jag, oupphörligt åt att söka uppnå det eftertraktade i en given form, att formge sin eftertraktelse; en slags bemästrande av de stridande krafter som ofta inom konsten släpps lösa på gott och ont; att göra sig fri inom de proportioner som motsvarar den gudomliga harmonin; att finna och förhålla sig trogen sin skala.

Hans senaste fas, strängtavlorna, äger, trots tusentals meter spänd tråd hit och dit, ett lugn, en frusen harmoni, som blottlagda snittytor, tonsatta iskristaller – den gudomliga slumpen. Naturen, det naturliga, låter ana sin outplånighet.

”Beröringen av en triangels spets med en cirkel har i själva verket inte mindre verkan än Guds finger med Adams av Michelangelo”, formulerade Kandinsky 1931. Jag kan tänka mig att DE håller med i sin källarverkstad. Han är lika lång upprättstående som soffliggande, vertikalt såväl som horisontellt uppmärksam.

Det är där och då han bevakar sina intressen, för glöden närmare sin sardin, blåser liv i sina övertygelser, ökar frestelserna för att tygla dem och vid rätt ögonblick stanna. Och just detta; att veta när det är dags att lägga av. That’s what it’s all about.

Och det visar utställningen prov på.

- Hans Mörner, april 2012