En humanitär julkalender: Hälsningar från Centralafrikanska republiken

Lucka 22: En vanlig dag i Centralafrikanska republiken

Det är fattigt, våldsamt och sjukvården ligger i spillror. Hanna Broberg jobbar som projektkoordinator för Läkare Utan Gränsers akutpool i Centralafrikanska republiken. Varje gång hon är på väg att kasta in handduken tänker hon på patienterna – och stannar ett tag till.

”Jag är på plats i "la brousse" (bushen) och här råder fältliv på riktigt. Madrasser på golvet i två tomma byggnader, latrin och dusch kombinerat, vilket innebär att det är svårt att känna sig fräsch efter duschen. Kackerlackorna ilar omkring som om det var dagen innan julafton och de inte köpt några klappar än.

I förra veckan bar det iväg på en vaccinations- och distributionsrunda till byarna runtomkring. Det tog cirka tre timmar att ta sig de 73 kilometrarna, vilket säger en hel del om statusen på "vägarna". Vi var tvungna att stanna till för att skaka tass med representanter för väpnade grupper som inte såg ut att ha kommit ur puberteten än. Den ena låg utslagen som en trött tonåring med AK47:an som huvudkudde och orkade knappt sträcka ut handen för att hälsa. Hans färgglada plastskor, av det slag som människor med känsliga fötter har när de badar, gjorde att han ändå, trots vapnet, inte såg så tuff ut. Likt en mamma hade jag lust att säga "sätt dig upp och sträck på ryggen när det kommer gäster!".

På vägen hem hade stigarna försämrats ytterligare. Vi var tvungna att kliva av och gå vissa sträckor för att ta oss över dåliga broar. Två av bilarna körde i diket och vid något tillfälle fastnade vår bil i 45 graders vinkel. Vår käre logistiker hade lyckats glömma bärgningsutrustningen, så det blev klassisk ”ÅHEJ!”-puttning för att få upp bilarna.

Under det här uppdraget har jag pendlat mellan mina två mantran: "Det kommer att gå bra! Ça va aller!", men också det mindre smickrande "Det är aldrig för sent att ge upp!". Precis i början ritade jag till och med upp ett flödesschema med hållpunkter på när jag kunde ge upp och hur många veckor det var kvar till nästa ge upp-tidpunkt.

I de stunder då jag är nära att kasta in handduken tänker jag på vad min kompis brukar påminna mig om – jag gillar ju utmaningar! Fast kanske mest när de är över. Då tänker jag på patienterna. Många har stått ut med elände i decennier, så nog ska jag klara några månader till.”

LÄKARE UTAN GRÄNSERS HUMANITÄRA JULKALENDER

En gravid kvinna i Haiti når inte fram till sjukhuset i tid. En man i Irak trampar på en mina. En sjuksköterska på Lesbos biter ihop när ännu ett barn med självskadebeteende tas emot på kliniken.

Tusentals människoöden. Läkare Utan Gränsers vardag. I den här humanitära julkalendern vill vi ge er en inblick i vårt arbete och i våra patienters verklighet. Varje dag mellan 1 och 24 december publicerar vi en text eller en bild som alla berör några av vår tids viktigaste frågor.

Vill ni veta mer? Hör av er på presstelefonen 070-833 77 40.