En humanitär julkalender: "Inne i det libyska flyktingförvaret var det alldeles tyst"

LÄKARE UTAN GRÄNSERS HUMANITÄRA JULKALENDER

En gravid kvinna i Haiti når inte fram till sjukhuset i tid. En man i Irak trampar på en mina. En sjuksköterska på Lesbos biter ihop när ännu ett barn med självskadebeteende tas emot på kliniken.

Tusentals människoöden. Läkare Utan Gränsers vardag. I den här humanitära julkalendern vill vi ge er en inblick i vårt arbete och i våra patienters vardag. Varje dag mellan den 1 och den 24 december publicerar vi en text eller en bild som alla berör några av vår tids viktigaste frågor.

Vill ni veta mer? Hör av er på presstelefonen 070-833 77 40.

Lucka 2 - Libyen: "Inne i förvaret var det alldeles tyst"

Eva Strömberg har nyligen återvänt till Sverige efter ett år med Läkare Utan Gränsers insats för flyktingar och migranter i Libyen. 

"Jag har just kommit tillbaka efter att ha jobbat ett år med våra projekt i Libyen. Det var ett år som inte påminner om något annat. Jag var placerad i Tunisien men åkte regelbundet över gränsen till Libyen och till de flyktingförvar som Läkare Utan Gränser har tillträde till.

Runt 3 000 människor befinner sig i de här förvaren. De är inlåsta på obestämd tid, utan att veta varför och utan att kunna påverka sin situation. 70 procent är flyktingar, det vill säga de har ingen möjlighet att återvända till sina hemländer. Av dessa 70 procent är 30 procent barn och av dem är 90 procent ensamkommande. Läkare Utan Gränser bistår med sjukvård och psykologiskt stöd i de förvar som vi har tillträde till. De medicinska behov vi ser har antingen förvärrats av livssituationen i förvaren eller har direkt orsakats av den. Vi ser luftvägsinfektioner, tuberkulos och hudsjukdomar som skabb. Tillgången till mat är mycket osäker och många är undernärda. Väldigt ofta mår de också psykiskt väldigt dåligt.

Tappat tron på framtiden

Jag minns första gången jag klev in i ett förvar. Det var i Tripoli, på förmiddagen. Inne i förvaret var det alldeles tyst. På något sätt hade jag inbillat mig att jag skulle höra människorna där inne, höra deras förtvivlan och ångest. Men det var knäpptyst. Jag tror att det beror på den kroniska hopplöshet som de lever med. De kan inte påverka sin situation över huvud taget. Inte åka hem. Inte ta hand om sin familj. De har tappat tron på framtiden. Eller snarare – de har ingen framtid.

För många av dessa människor är vägen över Medelhavet det enda alternativ som återstår, ifall de släpps fria eller lyckas rymma från förvaret. Samtidigt är risken att drunkna större nu än tidigare. EU har avslutat sin livräddande insats operation Sophia. Ytterst få andra sök- och räddningsfartyg är på plats på havet. Den libyska kustbevakningen får EU-stöd för att stoppa båtar och tvinga människor tillbaka till Libyen – och till de förvar som bryter ner deras mänsklighet och som faktiskt ibland också berövar dem livet.

Den 2 juli bombades ett av förvaren, Tajoura, som låg mitt på frontlinjen för den konflikt som pågår av och till i Tripoli. Jag kom dit några timmar senare. Femtio personer hade dödats. Femtio människor som var inlåsta och inte hade någon möjlighet att söka skydd undan bomberna. Är det verkligen ett pris som vi är beredda att betala för att hålla flyktingar och migranter borta från Europa?"

Sjukdom, död och förtvivlan i Libyens flyktingläger

Läkare Utan Gränser har arbetat i förvaren i Libyen sedan 2016. Vi bistår med primärvård, psykologisk hjälp och remisser till sjukhus för akuta fall. Syftet är att lindra lidandet bland flyktingar, asylsökande och migranter samt att höja rösten om de förfärliga förhållandena i förvaren. Läkare Utan Gränser upprepar kraven på att de som sitter i förvaren ska släppas ut, att evakueringarna från Libyen ska utökas och att den EU-ledda politiken att stoppa dem som försöker fly ut på Medelhavet och föra dem tillbaka till Libyen ska upphöra.