En humanitär julkalender: I Malawi är kampen mot hiv långt ifrån vunnen

LÄKARE UTAN GRÄNSERS HUMANITÄRA JULKALENDER

En gravid kvinna i Haiti når inte fram till sjukhuset i tid. En man i Irak trampar på en mina. En sjuksköterska på Lesbos biter ihop när ännu ett barn med självskadebeteende tas emot på kliniken.

Tusentals människoöden. Läkare Utan Gränsers vardag. I den här humanitära julkalendern vill vi ge er en inblick i vårt arbete och i våra patienters verklighet. Varje dag mellan 1 och 24 december publicerar vi en text eller en bild som alla berör några av vår tids viktigaste frågor.

Vill ni veta mer? Hör av er på presstelefonen 070-833 77 40.

LUCKA 1 - Världsaidsdagen: I Malawi är kampen mot hiv långt ifrån vunnen

Trots stora satsningar och ökad kunskap är den globala dödligheten i hiv/aidsrelaterade sjukdomar fortfarande hög. Förra året dog 770 000 personer, varav 100 000 barn. Ett land som är hårt drabbat är Malawi.

Malawi har länge kämpat med en hög förekomst av hiv, och hiv/aids är fortfarande den vanligaste dödsorsaken i landet med uppskattningsvis 13 000 aidsrelaterade dödsfall per år.I distriktet Nsanje, i södra Malawi vid gränsen till Moçambique, bor runt 300 000 människor. Enligt regeringens uppskattningar har 12,5 procent, cirka 25 000 personer, hiv. Detta är betydligt högre än det nationella genomsnittet som ligger på drygt 9 procent.

Sedan Läkare Utan Gränser började arbeta i Malawi har man märkt att människor inte lyckas upprätthålla sitt behandlingsprogram – av flera skäl. Det kan handla om avstånd och ekonomiska utmaningar. Den närmaste sjukvårdsinrättningen kan ligga långt borta och transporten dit kan vara dyr. Istället för att åka till sjukhuset måste många prioritera att arbeta för att överleva och försörja familjen. Dessutom saknar många grundläggande kunskaper om varningstecken för hiv och testar sig inte. Resultatet blir att när de väl kommer till sjukhuset, är många redan mycket sjuka.

LÄS MER OM VÅRT ARBETE MED HIV/AIDS I MALAWI HÄR

En av dem som Läkare Utan Läkare behandlat i Nsanje, Malawi, är Manfred. Det här är hans berättelse:

”Jag kommer från byn Chitomeni och är fiskare. När jag blev sjuk åkte jag till vårdcentralen. När de frågade om jag hade testats för hiv och andra sjukdomar, sa jag nej. Det visade sig att jag hade hiv och tuberkulos.

En ambulans tog mig till Nsanje distriktssjukhus, där jag stannade i nästan två veckor. Under den tiden blev jag bättre och smärtan jag känt i kroppen försvann. Jag åkte tillbaka till Chitomeni, men efter nio dagar blev jag sämre igen. Jag kunde inte tala. Jag kunde inte gå. Att ens dricka en kopp vatten var en kamp. Jag hostade mycket och kunde inte andas.

Så jag bad min fiskarkollega om hjälp med att få tag på en cykel så att jag skulle kunna ta mig tillbaka till vårdcentralen. Det är långt dit, nästan två timmar med cykel och till fots.

Efter att de undersökt mig på vårdcentralen skickades jag tillbaka med ambulans till Nsanje distriktssjukhus. Nu när jag är här mår jag bättre. Jag kan andas och prata. Naturligtvis är jag inte helt frisk, jag kämpar fortfarande med att andas.”

Kort efter att den här intervjun gjordes avled Manfred på Nsanje distriktssjukhus. Han blev en av de hundratusentals människor med hiv som inte fick vård i tid. Manfreds familj har gett sitt tillstånd till publiceringen.