Äntligen hamnar de 6-8 brödskivorna i komposthinken!

LCHF.se remissvar på "Öppen konsultation angående ändring av Livsmedelsverkets råd om bröd och fullkorn"

2009-11-11

Dnr: 3885/2009

Äntligen hamnar de 6-8 brödskivorna i komposthinken!

Rådet från statliga myndigheter om att äta 6-8 brödskivor har funnits med i en eller annan form sedan tidigt 70-tal. Så sent som 2003 fastslog Livsmedelsverket i sin så kallade SNÖ-rapport (Svenska Näringsrekommendationerna Översatta till livsmedel) att rådet om 6-8 brödskivor "står sig fortfarande". Denna rapport förordade en ökad brödkonsumtion inte bara av fullkorn utan även av vitt bröd. Livsmedelsverket insåg dock att SNÖ-rapporten innehöll lite väl många pekpinnar och för att den skulle bli som det heter "mer kommunikativ" anlitades en PR-konsult. Detta resulterade 2005 i de fem kostråden på temat "Vill du äta hälsosamt?". Ett av råden handlar om bröd och fullkorn och lyder: "Vill du äta hälsosamt? Ät bröd till varje måltid, gärna fullkorn".

Den nya formuleringen lider av precis samma avsaknad av grund i vetenskap och beprövad erfarenhet som tidigare kostråd. Någon evidens för att fullkorn skulle vara nyttigt finns inte. De studier som Livsmedelsverket hänvisar till är uteslutande studier som jämfört fullkorn med vitt mjöl. Sannolikt är fullkorn mindre onyttigt än vitt mjöl men det bevisar inte på något sätt att det är nyttigt. Att röka filtercigaretter är mindre onyttigt än att röka cigaretter utan filter men det bevisar inte att filtercigaretter är nyttiga.

Spannmål har aldrig ingått i den ursprunglig mänskliga kosthållningen och det är evolutionsbiologiskt osannolikt att vi som art skulle ha hunnit bli anpassade till denna föda efter bara några enstaka hundra generationer. Det finns gott om arkeologiska fynd som visar att övergången till en spannmålsbaserad diet ledde till en försämrad hälsa. Analogt med detta uppvisar studier på de naturfolk som så sent som på 1900-talet levde som samlare och jägare, att deras konsumtion av spannmål var minimal och att de i mycket lägre utsträckning drabbades av de västerländska sjukdomar (framförallt hjärt- och kärlsjukdom och cancer) som Livsmedelsverkets kostråd varit avsedda att råda bot på.

Historien bakom brödrekommendationerna

Självklart vill en myndighet som Livsmedelsverket in i det sista behålla ansiktet och stegvisa reträtter är ett sätt att göra detta. Likväl måste vi ställa frågan: Varför rekommenderades ett ökat intag av bröd och spannmål överhuvudtaget när de första generella svenska kostråden publicerades 1971 av den så kallade MEK-gruppen (Medicinska expertgruppen för kost och motion - föregångare till dagens expertgrupp för kost- och hälsofrågor)?

MEK-gruppen tillsattes 1969 som en direkt följd av uppvaktningar till statsmakten av Läkarsällskapet med anledning av ett par artiklar i tidningen "Vår Föda" (fram tills nyligen utgiven av Livsmedelsverket och dess föregångare). En av författarna till dessa artiklar (Felnärd i Välfärd, 1966) var Björn Isaksson som sedermera skulle komma att bli MEK-gruppens ordförande. Han gjorde fullständigt klart att bröd- och spannmålsrekommendationen enbart var ett sätt att kalorimässigt kompensera för den minskade konsumtion av fett och socker som förespråkades.

Citat:

"En höjning i brödkonsumtionen med åtminstone 25 % är därför att rekommendera, då bröd är relativt kaloririkt. Näringsrikedomen per kalori i bröd är däremot genomsnittligt inte hög."

Kunskapen om att bröd var kaloririkt men näringsfattigt fanns alltså redan innan brödrekommendationen infördes. Endast mot bakgrund av att fett i allmänhet och mättat fett i synnerhet ansågs vara huvudorsaken till hjärt- och kärlsjukdom och cancer så gick det att motivera en ökad konsumtion av bröd och spannmålsprodukter. En nyligen publicerad stor genomgång av WHO om fetter visar att det inte finns någon evidens för att mättat fett orsakar hjärt- och kärlsjukdom eller cancer. Mot den bakgrunden ter det sig ännu märkligare att Livsmedelsverket fortsätter att vurma för ökad spannmålskonsumtion.

Vad är nyttigt i spannmålsprodukter

Bröd och spannmålsprodukter i övrigt tillhör de näringsfattigaste livsmedlen i kostcirkeln. En typisk

spannmålsprodukt kan näringsmässigt beskrivas på följande sätt:

• cirka två tredjedelar (eller mer) snabba kolhydrater som snabbt omvandlas till blodsocker
• cirka en tiondel icke fullvärdigt protein
• några enstaka procent fett med ett överskott av inflammationsdrivande omega 6 och inget av det långkedjiga omega 3 (som finns i fisk) samt heller inget av de fettlösliga vitaminer som A-och D- som finns i animalier.
• Antinutrienterna fytiner och lektiner som bland annat minskar mineralupptaget. Ju mer fullkorn spannmålsprodukten innehåller, ju mer fytiner och lektiner.
• Fibrer, mestadels icke vattenlösliga fibrer

Varför ska kaloririka men näringsfattiga livsmedel som spannmål rekommenderas till en alltmer stillasittande befolkning där cirka 40 procent är överviktiga? Speciellt som spannmålsprodukter ger liten mättnad och de snabba insulinsvängningar som kolhydraterna ger upphov till snarare ökar risken för överätande. Även de flesta fullkornsprodukter har ett glykemiskt index (GI) som ligger i närheten av eller över det glykemiska indexet för rent socker (sukros).

Skulle möjligen innehållet av fibrer i fullkornsprodukter kunna försvara rekommendationen?Återigen måste man här titta tillbaka historiskt på hur och varför fiber-hypotesen uppstod. Den uppstod som en anti-tes till en annan hypotes. Den brittiske marinläkaren T L Cleave hade under 60- och 70-talet lanserat teorin att de västerländska sjukdomarna (hjärt- kärlsjukdom, cancer och en rad andra inflammatoriska folksjukdomar) alla hade en gemensam faktor - konsumtion av raffinerade kolhydrater som socker och vitt mjöl (The Saccharine Disease - Conditions caused by the Taking of Refined Carbohydrates,such as Sugar and White Flour). Hans nära vän och kollega

Denis Burkitt vände upp-och-ned på Cleave´s hypotes och hävdade istället i slutet på 70-talet att det inte var de raffinerade kolhydraterna som var problemet utan bristen på fibrer. Hypotesen om fibrernas nyttighet har aldrig bevisats i välkontrollerade studier. De studier som finns pekar möjligen i riktningen mot att vattenlösliga fibrer skulle kunna ha gynnsamma effekter. Dessa vattenlösliga fibrer finns framför allt i grönsaker, frukt och bär som tillhör den ursprungliga mänskliga födan medan spannmålen domineras av olösliga fibrer. Hur man än vrider och vänder på frågan om Livsmedelsverkets nya rekommendation om spannmålsprodukter och fullkorn så är det svårt att se att dessa produkter tillför något som skulle kunna vara till gagn för folkhälsan.

För LCHF.se

Per Wikholm

författare, omvärldsanalytiker och molkeylärbiolog

tel 070-217 58 92

per.wikholm@bredband.net

per.wikholm@lchf.se

www.lchf.se