Jag låter dumstruten sitta på ett tag till!

Jag har under de senaste åren titt som tätt fått höra talas om en teoretisk modell som går under namnet "Förändringens fyra rum" eller "Fyrarummaren", och som beskriver hur individer och grupper i förändring färdas genom olika karakteristiska faser. Den förefaller ohyggligt populär och efterfrågas vid upphandlingar av ledarskapsutbildningar, mängder av konsulter jag träffar på refererar till modellen, och var och varannan HR-chef jag möter säger sig ha positiva erfarenheter av att arbeta utifrån modellen vid interna förändringsprojekt. Själv står jag där med dumstrut och åsneöron och ser dum ut och har i stort sett ingen aning om vad de talar om.

För att känna mig som ett något mindre fån nästa gång modellen förs på tal så har jag ägnat större delen av denna afton till att försöka sätta mig in lite i vad det handlar om. Det första stället att börja på i dessa tider är naturligtvis att Googla, och när jag så gör så rasslar det till och vips spottas drygt 6000 träffar ut. De allra flesta träffarna förefaller leda vidare till diverse konsultfirmor som erbjuder utbildningar baserade på denna modell. Jag ämnar inte gå igenom modellen och dess faser här, den som är intresserad kan med lätthet gå in och läsa själv. Min nyfikenhet väcks snarare av modellens uppenbara popularitet, och än mer av att det på de flesta av dessa hemsidor beskrivs att modellen har sin grund i banbrytande forskning. Då jag spenderat de senaste femton åren av mitt liv åt att förkovra mig inom forskning och tillämpning på det arbets- och organisationspsykologiska fältet så är det med ett visst mått av skam som jag inser att jag aldrig stött på denna spännande forskning i någon av alla de läroböcker eller vetenskapliga artiklar jag läst.

Förbryllad gräver jag så vidare efter ursprungskällan till denna banbrytande forskning som efter lite sökande visar sig bestå av en doktorsavhandling från 70-talet på pedagogiska institutionen vid Stockholms universitet. Avhandlingen är en monografi författad på Svenska, vilket gör att den kunnat publiceras utan att gå igenom det kritiska granskningsförfarande som är kravet på en så kallad sammanläggningsavhandling. Monografier godkänns knappt som doktorsavhandlingar vid ett flertal institutioner numera, även om de var mer populära för några decennier sedan. 

Oavsett format så har doktorsavhandlingar överlag ett tämligen lågt akademiskt meritvärde, något som visar sig vid bland annat systematiska forskningsöversikter och meta-analyser där doktorsavhandlingar ofta exkluderas från analyserna på grund av att de inte utsatts för samma kvalitetskontroller som publikationer i vetenskapliga tidsskrifter med peer-review förfarande. Att därför tala om banbrytande forskning och hänvisa till en doktorsavhandling är ungefär som att tala om nya kulinariska höjder och hänvisa till det lokala gatuköket.

Därför blir min nästa anhalt att besöka några forskningsdatabaser (i detta fall PsycInfo och Google Scholar) för att se ifall det kan vara så att den banbrytande forskningen de facto har ägt rum och att mängder av forskare världen över har tagit vid där avhandlingen tog slut, och sedermera publicerat sina alster i olika tidskrifter av god kvalitet. Om modellen ska vara förtjänt av det renommé som den tycks åtnjuta så bör det ha bedrivits forskning av många oberoende forskare, som med många olika metoder och i många olika sammanhang kommit fram till samma sak, nämligen att metoden har ett stort förklaringsvärde och en stor tillämpbarhet. Jämför till exempel forskningen på det så kallade transformerande ledarskapet som renderar hundratals träffar då man söker i dessa databaser, och som man snabbt kan konstatera har en stark vetenskaplig förankring.

Besvikelsen blir därför total när resultatet av dessa sökningar renderar noll och nada!!! Jag är medveten om att det krävs mer än någon timmes sökande i databaser för att göra det hela rättvisa, men jag lyckas inte under denna tid hitta igen en endaste publikation i en internationell vetenskaplig tidskfrift. Inte en. Jag kan som sagt, på denna begränsade tid, ha missat någon och skulle måhända lyckas bättre om jag tittade i fler databaser. Men en modell som är så populär och så banbrytande, och som uppfunnits för mer än 30 år sedan torde ju ha hunnit testas i en omfattning som gjorde att jag fullkomligt drunknade i vetenskapliga publikationer som gav stöd åt dess storhet.

Jag har inte för avsikt att rikta någon kritik eller tvivel mot upphovsmannen, och väljer att inte ens nämna vederbörande vid namn. Jag är överhuvudtaget inte intresserad av detta, utan fascineras mest av hur denna modell kunnat röna en sådan enorm framgång med ett till synes fullständigt obefintligt forskningsunderlag. Det är möjligt att modellen ändå har sitt värde, och fungerar alldeles utmärkt för att förstå och leda förändringsprocesser på ett bra sätt. Jag hyser dock vissa tvivel, då stora upptäckter för eller senare tenderar att bli satt under vetenskaplig lupp (vilken fyrarummaren av någon outgrundlig anledning tycks ha ungått). Antingen så bekräftas deras storhet, eller så får de krypa tillbaka i hålan de kom ifrån. 

Att "Fyrarummaren" rönt en sådan enorm popularitet beror nog snarare på att den här branschen är uppbyggd kring trender och mode, fullt jämförbar med catwalken i Paris, och att den är förpackad i ett tilltalande och lättsmält paket. Vi människor har en tendens att tämligen blint och okritiskt köpa det som andra köper så att vi inte står utanför, och inslaget i fint omslagspapper blir frestelsen oemotstånglig. Av någon anledning så tycks modeller som beskriver olika karakteristiska faser i mänskligt beteende vara synnerligen tilltalande paket, trots att de i själva verket är tämligen kritiserade inom en stor del av den psykologiska forskningen.

Vetenskapen bryr sig inte så mycket om mode och trender, utan är mer intresserad av att kartlägga vad det är som verkligen fungerar och att förkasta det som inte fungerar. Omslagspappret är heller inte mycket att hurra över. Den som någon gång satt tänderna i en vetenskaplig tidsskrift vet att den knappast har sin storhet i ytan, utan har lagt allt sitt fokus på innanmätet. Det är mycket möjligt att förändringens fyra rum har ett fantastiskt innanmäte, men jag inväntar för min egen del den forskning som visar att så är fallet innan jag sällar mig till de frälstas skara.

Stefan Söderfjäll