Nog med förslag – dags för verkstad

Alla verkar vara positiva till en starkare svensk Life Science-sektor. Det är ett mantra som har upprepats av makthavare av de flesta politiska kulörer sedan ett par år tillbaka. Nu har den röd-gröna regeringen dessutom tillsatt en ”nationell samordnare” för Life Science. Innebär det att vi nu kommer att få se konkreta åtgärder och aktiviteter för att stärka svensk Life Science?

Nu är verkligheten kanske lite mer komplicerad än så. Det finns en uppsjö av utredningar och rapporter som de senaste åren talat om hur Sverige tappat position när det gäller både klinisk forskning och Life Science-sektorns konkurrenskraft. Samma utredningar pekar på vikten av att Sverige lyckas behålla och utveckla denna forskningsintensiva och högteknologiska sektor som har så stor ekonomisk betydelse för vårt land. Inte minst branschorganisationerna inom sektorn har skrivit listor på lämpliga åtgärder, bland annat i ett handlingsprogram som LIF tog fram tillsammans med Swedish MedTech och SwedenBIO.

Men det är tyvärr inte så enkelt som att den nationelle samordnaren Anders Lönnberg nu – som en slags mystisk trollkarl – bara kan svinga ett trollspö och så blir allt bra. Det går inte riktigt till så, förutom i sagorna. Ingenstans i samhället kan en ensam trollkarl eller trollkvinna plötsligt rätta till ett stort problem genom ett enkelt abrakadabra.

Själva funktionen med en ”samordnare” antyder att det är något som ska samordnas – och enkelt uttryckt innebär det att alla inblandade nu måste hänga på sig selen och börja dra åt samma håll. Släden är tung, och ska vi få en rörelse i rätt riktning så är allas insatser viktiga. Men någon måste också ta på sig ledartröjan.

Vad kan då Life Science-företagen bidra med? Vad kan staten göra? Vad är universitetsvärldens ansvar? Och det perspektiv som kanske oftast glöms bort – vad kan göras i landstingen och hälso- och sjukvården för att förbättra situationen?

Låt oss tala lite klarspråk här. Bara för att det har varit många debattartiklar, många tal och mycket viljeinriktningar om att den gamla svenska paradgrenen ”livsvetenskaperna” – eller Life Science – måste få ett uppsving, så innebär det inte att alla verkligen anser att det är ett problem, eller att det är deras problem att göra något åt det. Resurserna är begränsade, alla har andra problem som man upplever som mer näraliggande – och en del kanske till och med har den gamla beprövade åsikten att det är någon annans problem att hitta lösningar. ”Har vi inte fått en samordnare, kanske?”

Så vad är då samordnarens viktigaste uppgift, och vad kan tänkas komma ut av hans arbete?

Det kanske allra viktigaste är att jobba med gränsytorna – samarbetet! – mellan företagen inom sektorn och hälso- och sjukvården. Företagen upplever idag att det är svårt att få vården att vara intresserad av samarbete. Olika undersökningar har visat att vårdens uppdrag att delta i klinisk forskning och utveckling inte betonas tillräckligt, och detta förstärks av att vården sällan mäts på dessa parametrar eller på hur den samarbetar med t.ex. företag. Samarbete och utveckling ställs på så vis ofta mot vårdproduktion inom en given budgetram. Lednings- och ersättningssystemen i vården premierar idag inte klinisk forskning och samarbete med företag. Det saknas helt enkelt både en tydlig gemensam målbild och klara incitament för denna viktiga verksamhet.

Forskning och utveckling är alla positiva till, men bilden är alltför ofta att det sker enbart inom statliga eller universitetsdrivna verksamheter. Det är ju inte en korrekt bild: Om vi talar om innovation så är företagen alldeles nödvändiga. Det är i företag som forskningsframstegen utvecklas och görs till produkter och tjänster som kan komma patienterna till nytta. Detta kallas kommersialisering, ett ord som inte uppskattas av alla men som är helt nödvändigt om vi vill ha innovation. Och det sker i företag, inte på universitet eller i vården. Men företagen behöver sjukvården, både som utprovare och som krävande och intresserad kund.

En Life Science-sektor som ska växa i Sverige är fullständigt avhängig av just det samarbetet. Och på detta område behövs insatser om vi ska återta position inom klinisk forskning och Life Science.

Utöver att arbeta med gränsytorna mellan Life Science-företagen och vården kommer samordnaren Anders Lönnberg att behöva fokusera på koordinering av alla de olika insatser som redan görs och planeras inom Life Science, och för att säkerställa att staten ger tydliga signaler om färdriktningen och skarpa incitament som leder aktörerna åt rätt håll.

Det behövs inte fler utredningar – det är helt enkelt dags för verkstad. Lönnberg har bred erfarenhet från statlig förvaltning, landstingsvärlden, från näringslivet och dessutom som aktiv inom en patientorganisation. Hans erfarenhet och goda kunskaper kommer att behövas för att ta Sverige framåt i det komplexa, men ack så viktiga, område som Life Science är – både för samhällsekonomin, vården och patienterna. LIF och läkemedelsföretagen i Sverige är beredda att dra vårt strå till stacken och kommer att göra vad vi kan för att bistå i arbetet.