Vård i världsklass eller ungefär lika bra som andra?

Den ojämlika vården är på allas läppar och knappast någon ifrågasätter att användningen av nya läkemedel kan förbättras vad gäller snabbhet i införandet och jämlikheten mellan olika patientgrupper.

En av de första signalerna på att Sverige halkade efter kom 2010 från Storbritannien i den så kallade Richards-rapporten (Extent and causes of international variations in drug usage. A report for the Secretary of State for Health). Det stod då klart att den svenska hälso- och sjukvården gått från att vara ”early adoptors” – tidigare användare – till att istället ligga näst sist bland de 14 länder som jämfördes med avseende på läkemedelsanvändningen. Bland de 14 studerade läkemedelsklasserna var användningen i Sverige rankad som hög för en läkemedelsklass och låg för fem klasser.

Vid årsskiftet 2014/2015 presenterade ABPI – LIF:s systerorganisation i England – en uppdatering av Richards-rapporten med data från 2012/2013. Sveriges position var oförändrad, även om det skett vissa förändringar mellan läkemedelsgrupperna. Störst förbättring av rankningen hade skett för de äldsta cancerläkemedlen och hormonell cancerbehandling, och viss förbättring kunde ses för nyare cancerläkemedel. Sverige hade å andra sidan tappat i rankning vad gäller statinbehandling, behandling av akut hjärtinfarkt samt användning av TNF-läkemedel och läkemedel för våt maculadegeneration.

En svensk version av den nyare rapporten – som tagits fram på LIF:s uppdrag – visar även hur mycket den svenska användningen avviker från medelvärdet för de övriga länderna. För åtta läkemedelsgrupper är den svenska användningen densamma eller högre än i övriga länder. För resterande 10 grupper är den lägre. Sverige ligger lågt vad gäller hjärtkärl-läkemedel, samtidigt som användningen av cancerläkemedel är kring medelvärdet eller över. För vissa nya läkemedelsgrupper är den svenska användning långt under hälften av användningen i de andra länderna.

Hur ser det då ut inom Sveriges gränser? Den Nationella läkemedelsstrategin har projekt för att säkerställa ett ordnat införande av nya läkemedel. SKL lanserade vid årsskiftet 2014/2015 en samverkansmodell för läkemedel och pris- och subventionsmyndigheten TLV vidareutvecklar den värdebaserade prissättningen av läkemedel, bland annat utifrån uppdraget att ta fram hälsoekonomiska underlag även för läkemedel som används inom slutenvården. Fram till mars 2015 har 44 läkemedel hanterats i dessa nya processer. LIF har sammanställt statistik som visar att det är en lång väg att gå innan alla patienter i Sverige har samma tillgång till nya läkemedel.

Inget landsting/region har använt alla 44 läkemedel under de senaste 12 månaderna, men de tre stora landstingen/regionerna – där de stora universitetssjukhusen finns – har som förväntat provat flest (36-41 läkemedel). Ser man istället till hur mycket läkemedlen använts (försäljning per invånare) halkar de tre stora landstingen/regionerna långt ner – Stockholm till plats 8, Skåne till plats 14 och Västra Götaland till tredje platsen från slutet. I topp finns istället några mellanstora landsting. Västmanland har högst användning, dubbelt så stor som den i Jämtland, som är det landsting där användningen är lägst. Bryts cancerläkemedlen ut är skillnaderna mindre mellan de områden som varje regionalt cancercenter (RCC) täcker in.

Det är nedslående att nya data så tydligt visar att svensk hälso- och sjukvård blivit ”late adopters” – sena användare – av innovationer och att svenska patienter inte får samma tillgång till nya läkemedel som patienter i jämförbara länder. LIF menar att användning av nya läkemedel är en förutsättning för att skapa en vård i världsklass. Den svenska ambitionsnivån för hälso- och sjukvården är en politisk fråga, men ska Life Science-investeringarna i vårt land öka så måste hälso- och sjukvården ligga i internationell framkant. Det är inte möjligt att vara en ledande Life Science-nation och samtidigt ha inställningen att ”någon annan” får gå före och pröva nya läkemedel.

Det är positivt med det arbete som pågår inom SKL och TLV för att säkerställa att nya läkemedel kommer till användning utan fördröjning och på ett likvärdigt sätt i hela landet. Processerna måste dock vara tydliga, transparenta, rättssäkra och förutsägbara, och de måste ta sin utgångspunkt i en bedömning av läkemedel som är värdebaserad och med ett brett samhällsperspektiv.

LIF anser att den finns skäl att närmare studera om den regionalisering av cancervården som den Nationella cancerstrategin medfört har bidragit till en mer jämlik tillgång för patienterna till nya cancerläkemedel. Om så är fallet bör modellen användas för andra områden, till exempel vården av patienter med sällsynta sjukdomar.

Det behövs även en närmare analys av varför landsting/regioner som har universitetssjukhus inte går före när det gäller användningen av nya läkemedel. Är användningen i de mindre landstingen för stor? Eller har de större landstingen/regionerna en kraftfullare administrativ styrning av läkemedelskostnaderna? Vi behöver svaren på de frågorna för att vi ska kunna utveckla svensk hälso- och sjukvård i syfte att nå en vård i världsklass. Lyckas vi med det kan vi också bli en Life Science-nation med större internationell betydelse än vad som följer av vår marknadsandel.